Det går bättre än vad vi trott, men vi har inte lyckats än

Våra kampanjer har varit långt mer framgångsrika i form av spridning än vad vi någonsin kunde föreställa oss.

Det går bättre än vad vi trott, men vi har inte lyckats än

Det är med glädje och stolthet som vi nu kan berätta att vi nått ut till nästan en halv miljon människor i Sverige med våra affischer på Facebook. Exakt 496300 personer har på något vis sätt affischerna när de har publicerats, och det är en siffra som vi är väldigt glada över.

 

Men vi är ändå inte nöjda, inte på långa vägar.

 

Om vi skulle varit nöjda nu, så skulle det betyda att vi kände oss så säkra på att alla gravida kvinnor som upplever minskade fosterrörelser vet vad de ska göra, och när de ska göra det. Där är vi inte idag. Det är inte alla som vet att minskade fosterrörelser inte är normalt, och det är långt ifrån alla som vet att man ska söka vård samma dag som man upplever det. Däremot vet vi att det är många som är oroliga för att de känner något som de tycker är ovanligt, men som är väldigt svårt att beskriva och inte minst bevisa. För så var det för oss också - man kan ha känslan av att man måste bevisa att något är fel, för annars behöver man inte söka vård. Och att bevisa att fosterrörelserna inte är desamma som innan - det är svårt. Vi var inne på förlossningen många gånger, och varje gång var jag säker på att nått skulle de väl ändå se, men så fort de satte på CTG-mätningen började Levi sparka så mycket han kunde och helt plötsligt rörde han sig som vanligt. Varje gång sa de att vi var välkomna igen, och att man alltid ska göra en extra kontroll om man är orolig. Det hjälper kanske inte så mycket när man för femte gången känner samma sak som man gjort de andra fyra gångerna när det varit normalt.

 

Vår barnmorska pratade aldrig med oss om vilka risker som föreligger när man upplever minskade fosterrörelser - att det ibland är en indikation på förestående intrauterin fosterdöd. På förlossningen prata de inte om det heller, bara att allt såg normalt ut när vi var inne. Vi pratade om vår känsla, och de pratade om att det var normalt.

 

Ingen valde att säga något om vad som inte är normalt, och att kvinnans egen känsla för att något är fel faktiskt är väldigt väsentlig i frågan. Visste ni att en riskfaktor för fosterdöd är om kvinnan upprepade gånger sökt vård för minskade fosterrörelser? Så står det i ett läns riktlinjer, om en kvinna som upprepade gånger sökt vård för sin upplevelse, ska kvinnan remitteras akut till förlossningen om hon upplever minskade fosterrörelser igen.

 

Vi är alltså inte klara, inte på långa vägar. Och vi hoppas att vi alla kan hjälpas åt att se till så att vi blir klara, och det snart. För varje dag dör det mer än ett ofött barn i Sverige, medan det i Norge och Danmark dör ungefär hälften så många - vad kan det bero på?

 

Det är också med en viss sorg som vi berättar att vi nått ut till så många - för varför var det ingen som nådde ut till oss innan vi förlorade Levi?

 

Tack för all er hjälp!