fredag 26 juli 2013

Våra närmsta vänner - vårt stöd.



Vännerna blev ett stort stöd för oss
Igår kom våra närmsta vänner på middag med sina två barn. Snart är de tre, dessutom. Våra äldre barn har alltid varit kompisar, gått på samma dagis i många år och har väldigt kul tillsammans. De är helt enkelt de bästa vännerna man kan ha, och jag tror inte de alltid förstår hur mycket vi uppskattar dem.

De var också dem som vi tänkte skulle vara gudföräldrar åt Levi när han döptes, och det var dem som var ett stort stöd när Levi dog. De var, förutom våra föräldrar, det självklara stödet i vår sorg precis som i våra barns sorg. När världen rasar samman är det få som orkar stå kvar, men det gjorde dem. Just att få stöd efter att man förlorat sitt barn kan nog arta sig på många sätt, vi vet egentligen bara hur det var för oss. Väldigt mycket hände på en gång när vi förlorade Levi, och det var två dagar på sjukhuset då det mesta flöt samman – präst, läkare, kurator och fotograf kom alla på samma förmiddag och mycket av det minns vi nog inte helt rätt nu. Men samtidigt kände vi att vi fick väldigt mycket stöd av all personal på förlossningen, som hjälpte oss med det mesta.

Det akuta stödet fungerade väldigt väl, och med hjälp från våra familjer kom vi hem och skulle börja en vardag som inte fanns. Sen tog stödet slut, sakta man säkert, från den offentliga delen. Vi träffade kuratorn två gånger, men henne fick vi ingen kontakt med. Efter att vi varit där andra gången hörde hon aldrig av sig igen, och det var egentligen ganska skönt. Istället fick vi själv söka upp en psykolog som träffade oss, och henne träffade vi länge efter det. Det var tack vare vårt försäkringsbolag som vi kunde göra det, inte sjukvården.

Egentligen fick vi inte mycket stöd från sjukvården när den akuta fasen var över, och det är det jag vill komma till – stödresurserna som finns idag och upplägget av dem kan behöva förändras. Det akuta stödet är väldigt viktigt, och sköttes väldigt professionellt. Men efter det, var det slut. Och då var det tur att vi hade våra familjer, och framförallt våra vänner.

Ett stöd, som tog oss ett tag att hitta men som vi aldrig kommer glömma, var Spädbarnsfondens samtalsgrupper. Vi kom till det första mötet med stor tvekan, och gick därifrån med vetskapen om att det här hände mer än oss, och att vi alla tänkte ganska lika – vi var inte ensamma och vi var inte galna med våra tankar. Spädbarnsfonden är en ideell organisation som vill främja forskningen om bland annat intrauterin fosterdöd, men har ingen koppling till den allmänna sjukvården.

Så till vårt stöd efter att vi förlorade Levi fanns våra familjer, vår egen psykolog, Spädbarnsfonden och inte minst våra närmsta vänner. Men inte sjukvården.

tisdag 23 juli 2013

Det går bättre än vad vi trott, men vi har inte lyckats än

Våra kampanjer har varit långt mer framgångsrika i form av spridning än vad vi någonsin kunde föreställa oss.

Det går bättre än vad vi trott, men vi har inte lyckats än

Det är med glädje och stolthet som vi nu kan berätta att vi nått ut till nästan en halv miljon människor i Sverige med våra affischer på Facebook. Exakt 496300 personer har på något vis sätt affischerna när de har publicerats, och det är en siffra som vi är väldigt glada över.
 
Men vi är ändå inte nöjda, inte på långa vägar.
 
Om vi skulle varit nöjda nu, så skulle det betyda att vi kände oss så säkra på att alla gravida kvinnor som upplever minskade fosterrörelser vet vad de ska göra, och när de ska göra det. Där är vi inte idag. Det är inte alla som vet att minskade fosterrörelser inte är normalt, och det är långt ifrån alla som vet att man ska söka vård samma dag som man upplever det. Däremot vet vi att det är många som är oroliga för att de känner något som de tycker är ovanligt, men som är väldigt svårt att beskriva och inte minst bevisa. För så var det för oss också - man kan ha känslan av att man måste bevisa att något är fel, för annars behöver man inte söka vård. Och att bevisa att fosterrörelserna inte är desamma som innan - det är svårt. Vi var inne på förlossningen många gånger, och varje gång var jag säker på att nått skulle de väl ändå se, men så fort de satte på CTG-mätningen började Levi sparka så mycket han kunde och helt plötsligt rörde han sig som vanligt. Varje gång sa de att vi var välkomna igen, och att man alltid ska göra en extra kontroll om man är orolig. Det hjälper kanske inte så mycket när man för femte gången känner samma sak som man gjort de andra fyra gångerna när det varit normalt.
 
Vår barnmorska pratade aldrig med oss om vilka risker som föreligger när man upplever minskade fosterrörelser - att det ibland är en indikation på förestående intrauterin fosterdöd. På förlossningen prata de inte om det heller, bara att allt såg normalt ut när vi var inne. Vi pratade om vår känsla, och de pratade om att det var normalt.
 
Ingen valde att säga något om vad som inte är normalt, och att kvinnans egen känsla för att något är fel faktiskt är väldigt väsentlig i frågan. Visste ni att en riskfaktor för fosterdöd är om kvinnan upprepade gånger sökt vård för minskade fosterrörelser? Så står det i ett läns riktlinjer, om en kvinna som upprepade gånger sökt vård för sin upplevelse, ska kvinnan remitteras akut till förlossningen om hon upplever minskade fosterrörelser igen.
 
Vi är alltså inte klara, inte på långa vägar. Och vi hoppas att vi alla kan hjälpas åt att se till så att vi blir klara, och det snart. För varje dag dör det mer än ett ofött barn i Sverige, medan det i Norge och Danmark dör ungefär hälften så många - vad kan det bero på?
 
Det är också med en viss sorg som vi berättar att vi nått ut till så många - för varför var det ingen som nådde ut till oss innan vi förlorade Levi?
 
Tack för all er hjälp!


Vad är egentligen syftet?

Gravida har rätt att vara medvetna om
riskerna med minskade fosterrörelser
Just nu lider vår familj av något som många andra småbarnsfamiljer lider av - sömnbrist. Att inte få sova nog mycket, enligt egna mått mätt, är jobbigt nog - men att inte få sova när man vill det är nog ännu värre. Sömnbristen beror till stor del på minsta barnet som blivit sjuk och då tycker att det är helt okej att vakna lite då och då. Det går över, och när vi förlorade Levi så var det ändå detta man på något sätt såg fram emot - att få vara trött för att man tog hand om sitt barn.

Mitt i detta kom det en kommentar på vår förra kampanj, som fortfarande går runt på Facebook. Frågeställningen rörde vad syftet egentligen var med bilden, och att där saknades en hel del information om hur mycket en bebis ska röra sig, vad man ska göra och när man ska kontakta vården. Anledningen till att kommentaren får lite extra tyngd är att den är skriven av en kvinna som jobbar som förlossningsbarnmorska.

Vi håller till stor del med om att innehållet i bilden som publicerades inte är konkret när det gäller information om när man ska söka vård eller hur ofta bebisen ska röra sig, och det var inte riktigt syftet med bilden heller, även om det självklart skulle vara bra om man fick med det.
Under väldigt många år har det spridits information om att minskade fosterrörelser är normalt i slutet av graviditeten baserat på många olika anledningar. Det kan ha varit allt från att bebisen får mindre plats, behöver vila innan förlossningen eller helt enkelt sover betydligt mer, och de flesta av dessa anledningar har en viss del sanning i sig. Det är det som är en definition av en myt - att där finns en viss del sanning och logik i resonemanget.
Spridningen på myten är stor, det kan man se genom att googla på minskade fosterrörelser och se vad man får upp. Det är just det som är syftet med bilden - att försöka motverka den felaktiga information som uppstått eftersom vi väldigt länge fått höra fel sak, som vi sedan har fört vidare till andra. Lika mycket är syftet att väcka en tanke hos alla gravida kvinnor om riskerna med minskade fosterrörelser och låta det vara en start i ett samtal med sin barnmorska om man har frågor kring det.
Under våra fem graviditeter har aldrig minskade fosterrörelser och riskerna med detta varit ett ämne som har diskuterats, och det behöver förändras.

Syftet med bilden har aldrig varit att vara rådgivande eller vägledande med när man ska söka vård för minskade fosterrörelser, för det är en diskussion vi inte vill ge oss in i. Framförallt för att varje kvinna själv känner sin egen kropp, och det är viktigare att vi kan ge stöd för att den kvinnan ska våga eller veta när hon behöver kontakta vården. Det är främst upp till sjukvården att tillsammans med kvinnans upplevelser avväga när man bör bli kontrollerad för minskade fosterrörelser, men i vår värld ska varje kvinna som har en oro för sitt barn och frekvensen av rörelser bli erbjudna en möjlighet till kontroll. Forskningen som Spädbarnsfonden gjort visar att många kvinnor inte söker vård - eller söker vård för sent - vid minskade fosterrörelser och just detta gör det svårt för sjukvården att ge tillräcklig vård och stöd åt de som har sådana upplevelser.

Så det korta svaret är nej, syftet med bilden är inte att vägleda angående när man ska söka vård, utan att väcka tanken om att det inte är normalt när barnet rör sig mindre och på så vis öka det antal kvinnor som söker vård om de är oroliga

Kommentaren avslutas med en viss oro för vilka funderingar detta väcker hos gravida, och min spontana tanke är att det säkert väcker många tankar som ingen kvinna vill tänka. Under vår graviditet som följde efter att vi förlorade Levi var det nio månader av konstant oro tills dess att Julius var född och frisk. Vi förstår att ingen vill vara orolig, men ibland har man rätt att vara det.

Vår tanke är att det är bättre att vara medveten och rädd än att behöva gå till sitt barns grav.



Kommentaren från Facebook:
Jag tycker det är fint att få dela berättelserna här. Jag arbetar själv som förlossningsbarnmorska och jag skulle önska att denna uppdatering som sprids innehöll lite mer konkret fakta. Som det är nu sprids information om att minskade fosterrörelser bör tas på allvar, men det står inte när fostret rört sig för lite, vad man kan göra om man inte känt sin bebis på ett tag eller när det är dags att kontakta förlossningen (vilket förvisso kanske kommer att spridas när ni väl tagit del av Socialstyrelsens riktlinjer om jag förstår det rätt). Känner mig osäker med syftet att sprida denna post och vilka funderingar detta kommer att väcka hos gravida?

fredag 19 juli 2013

100 sorgedagar ligger väldigt långt borta

Sorg handlar om mer än att gråta - sorg är en tillstånd
som förändras med tiden utan att någon gång försvinna
För lite mindre än en vecka sedan skrev Kjell Westerlund, ordförande i organisationen Samarbete för människor i sorg (Sams), en debattartikel i Sydsvenskan där de vill att det ska införas ett system med sorgepeng som ska vara i 100 dagar under två år. Han gör jämförelsen med att någon som får ett barn har rätt till föräldrapenning för att i lugn och ro ta hand om sitt barn och sin föräldraroll utan att behöva tänka på att jobba eller generera en inkomst.

Åker man däremot hem från förlossningen utan ett barn har man idag rätt till att vara hemma i tio dagar, eller två hela veckor om man så vill. Förväntas man då under två veckor göra sig klar för att gå ut i samhället igen och fullgöra sin plikt? Nej, antagligen inte, och det är därför de absolut flesta blir sjukskriva efter att de förlorat sitt barn - i snitt 29 veckor under de två första åren efter förlusten av ett barn eller närstående.

Vad Sams argumenterar för är att sorgereaktion inte är en sjukdom, och att man därför inte ska vara tvungen att bli sjukskriven för det och då ofta få annan diagnos också. Istället vill man att sörjande ska få en tid av lugn och ro med hjälp av sorgepengen.

Efter att Levi dog var jag hemma de dagarna som Försäkringskassan medgav att jag kunde vara hemma, sen började jag jobba. Det ångrar jag idag. Under en två-års-period var jag sedan sjukskriven 4 veckor en gång per år, då allting hann ifatt och verkligheten faktiskt inte var så lockande.
Jag säger att jag ångrar det, att jag började jobba så fort, och anledningen till det är att jag aldrig gav mig tid nog att känna efter ordentligt, jag trodde nog jag känt efter, och istället oroade mig för den ekonomiska biten i verkligheten och satte den främst. Trots att jag nu vet att både jag och Josefine säkert hade behövt ha mig hemma istället. Tiden direkt efter, när allt är som i en bubbla, får man aldrig tillbaka igen. Tiden när man desperat behöver hitta tillbaka till sig själv och varandra får man aldrig tillbaka. Idag önskar jag att jag tagit mig tiden, men det kan jag inte ändra på.

Det intressanta i debattartikeln är också att Sams refererar till att när man får barn har man rätt att vara föräldraledig. Den rätten försvinner när man förlorar sitt barn för pappan, medan om jag minns rätt så har mamman rätt till 30 dagar direkt efter. Men oavsett om man får med sig ett levande barn eller tvingas lämna ett som dött, så har man fortfarande planerat för att vara föräldraledig, och att vara förälder. Mycket praktiskt, men framförallt känslomässigt. På väldigt kort tid ska man förändra hela sin framtid, och den föräldralediga tiden som aldrig blir av måste fyllas med något annat. Det är en stor omställning som inte är mänsklig att göra samtidigt som man går igenom sin största sorg i livet.
Jag håller med Kjell Westerlund och Sams, det behövs dedikerade dagar för sorgereaktioner, och det behöver vara flexibelt för den som sörjer - för om det är en sak jag lärt mig så är det att det gör vi alla på olika sätt.

Slutligen kan man genom att läsa kommentarerna efter debattartikeln snabbt inse att det allmänna stödet för dessa dagar inte är stort, knappt för de tio som finns idag. Det kostar helt enkelt för mycket pengar, och kanske, kanske finns där en liten om än medgivet minimal chans för att någon skulle utnyttja ett sådant system.

För mig handlar det om människoinsikt och insikt i sig själv, för när man väl förlorat sitt barn så har man också förlorat en stor del av sig själv men samtidigt lärt sig något som de flesta skulle ha nytta av - empati.

onsdag 17 juli 2013

Döden handlar om dinosaurier, tydligen.

Varje barn förtjänar att få leva ett bra liv,
tyvärr finns det barn som aldrig ens får börja leva

Döden handlar tydligen om dinosaurier, i alla fall om man ska tro mamman utanför simhallen.

Hannes hade precis avslutat sin simskola och började prata med en jämnårig kille utanför omklädningsrummet. De går igenom det vanliga – hur gammal man är, hur stark man är och hur många syskon man har. Då berättar Hannes att han har tre syskon, och en lillebror i himlen. Den andra pojken konstaterar snabbt att om man bor i himlen är man ju död. 5-åringarna har fått allt klart för sig, samtidigt som den andras mamma snabbt rycker in och rättar till – nej men så kan det ju inte vara.
 Nu börjar historien om dinosaurierna som dog för längesedan och nu inte finns längre, precis som drakarna som alldeles tydligen inte finns kvar på jorden heller. Den lilla pojken börjar intressant prata om hur stora de här djuren faktiskt är, och har snart glömt den lilla pojken som bor i himlen. Samtidigt verkar mamma ganska nöjd med att ha undanröjt något så hemskt som en tanke på att våra barn kan dö – och ersatt dem med fasansfulla drakar.

För det är en hemsk tanke, att våra barn kan dö, och den är mer hemsk för oss vuxna att tänka än för våra barn. De har det helt klart för sig, man kan dö och har man väl dött så kommer man inte tillbaka – så enkelt är det. För oss vuxna är den en tanke som vi vill skjuta så långt framför oss så möjligt, det ska inte få hända att våra barn dör.

Levi dog i vecka 37, tre veckor innan det var tänkt att han skulle komma ut och leva sitt liv hos oss. Det finns över 500 barn som dör som Levi, varje år, men vi pratar väldigt sällan om dem. Fast det är det vi behöver göra – vi behöver informera föräldrar om dödfödda barn, gravida kvinnor om risken med att vara gravid och barn om att döden är något som händer alla.

Innan Levi dog levde jag och min fru i tron av att graviditeter slutar på ett sätt – med barn som man kan ta hem från sjukhuset. Efter att Levi dog förstår vi nu att barn ibland stannar kvar, medan föräldrarna gråtande i chock behöver stå ut med känslan av att för alltid lämna kvar sitt barn.

Ett exempel på att vi inte pratar nog mycket om att barn kan dö i magen är informationen kring minskade fosterrörelser. Strax innan vi blev gravida förändrades texten i den bok som barnmorskor studerar från att minskade fosterrörelser i slutet av graviditeten är normalt till att det inte alls finns någon forskning som stödjer att det är normalt. Fortfarande idag finns det gravida par som av olika anledningar inte är medvetna om att fosterrörelserna inte får minska i omfattning – för att vi inte pratar om det, och för att vi fortfarande informeras om att det är helt normalt.

Hannes vet att barn kan dö, till och med innan de kommer ut ur mammas mage. Det andra barnet förstod att barn faktiskt kan bo i himlen. Nu måste vi, alla vuxna, gemensamt lova varandra att inte vara rädda för att prata om döden – även om det gäller våra barn.
Det är bara så vi kan göra en skillnad.

Fantastisk spridning på kampanjen

Kampanjen var kortfattad och med ett klart budskap
Vi gjorde en kampanj för två dagar sedan med tanke att se hur lätt det är att sprida informationen om att minskade fosterrörelser inte är normalt över Facebook.
Det var en kortfattad kampanj med ett enkelt, men viktigt budskap - minskade fosterrörelser är inte normalt. Vi bad er att dela och gilla bilden för att sprida informationen kring fosterrörelser, vilket ni gjorde väldigt bra.
 
Resultatet blev över alla våra förväntningar - över 285000 personer såg inlägget och det var mer än 25000 som valde att titta på bilden genom att klicka på den.
 
Vi är otroligt glada att det gick så bra, men mest glada är vi över den diskussion som startade inom kommentarerna. Det var otäckt att läsa om hur många det är som förlorar sitt barn med minskade fosterrörelser som indikation innan, liksom det är glädjande att det är många som har sökt vård i tid och på så vis lyckats rädda sitt barn.
 
Mycket av diskussionen handlade om att våga stå på sig och lita på sina egna känslor och sin kropp, och övertyga sjukvården om att något var fel. Detta var precis det vi upplevde - att det kändes som att det bara var vi som visste att något var fel, och att vi var tvungna att övertyga sjukvården att faktiskt vårda oss.
 
Tyvärr dog Levi ändå, liksom många andra, men nu vill vi se till att så få så möjligt behöver uppleva samma sak. Men tanken på att vi i Sverige ska behöva "stå på oss" är skrämmande, likaså är det skrämmande att väldigt många aldrig vågar söka vård då det verkligen behövs. Ofta har man sökt vård tidigare, och allt har varit normalt, vilket då gör att man känner sig dum när man söker vård igen för samma sak. Det borde vara så att man med hjälp av sin barnmorska blev stöttad att söka vård istället.
 
Enligt en avhandling som publicerades 2012 söker 4-16% av alla gravida vård för minskade fosterrörelser någon gång under graviditeten, eftersom de själva upplever att något är konstigt. Det är ganska många av alla gravida som söker vård för samma sak, men ändå så är informationen till gravida gällande minskade fosterrörelser väldigt liten, om man enbart tittar på den som kommer från sjukvården själv.
 
Några kommentarer under kampanjen har varit inriktade på att detta är skrämselpropaganda och att vi enbart skrämmer gravida kvinnor - och det är sant. Vi blev själv ganska skrämda när vi inte hörde Levis hjärtljud hos barnmorskan. Och när vi var tvungna att förstå att Levi, som skulle vara hos oss två veckor senare, faktiskt aldrig kom till att vara hos oss, ja då var hela verkligheten ganska skrämmande.
Vi tror dock att det är bättre att man vet om riskerna än inte. Därför väljer vi att försöka informera så mycket det bara går, och vi kan inte sluta fören det är standard att prata om minskade fosterrörelser med alla gravida.
 
Socialstyrelsen ska ta fram nya riktlinjer, något som vi på Barnuppropet kommer följa upp under de närmsta veckorna, för vård vid minskade fosterrörelser. Vi tycker det är jättebra, men tror att man missar en del - först måste de gravida förstå att man ska söka vård, innan riktlinjerna för behandling får effekt. Det måste ske en mer samlad informering kring riskerna för att riktlinjerna ska få bäst effekt. 
 
Tillbaka till kampanjen, som fortsätter leva sitt eget liv på Facebook. Vi tackar från hela vårt hjärta till alla som tagit sig tiden att dela, gilla, kommentera och hoppas att ni fortsätter läsa de närmsta veckorna när vi ska försöka reda ut vad forskningen visar och vad som händer med riktlinjerna.



 

Minskade fosterrörelser bör kontrolleras en extra gång

Aktuella frågor.
Det finns inga vetenskapliga studier som stödjer att minskade fosterrörelser ska ses som normalt.
Det skriver Josefine Jadeblom och Björn Jadeblom, mamma och pappa till Levi som dog två veckor innan han skulle födas.
                   
Idag, när du läser detta, dör ett barn i Sverige i sin mammas mage. I morgon när vi går och lägger oss har på samma sätt ytterligare ett barn dött. Varje år dör mer än 500 barn i mammans mage efter graviditetsvecka 22. Så har det sett ut de senaste 30 åren.

I januari i fjol dog vår fjärde son, Levi, i graviditetsvecka 38.
Två veckor före beräknad förlossning slutade Levi att sparka, och hans hjärta slutade att slå. Världen, som vi sett den, gick under samma dag som vi fick veta att vår son skulle födas död. Eftersom sjukvården inte räddar deras barn förändras världen på detta sätt för minst en familj i Sverige varje dag.

Här föds ungefär 500 barn varje år utan att ens ha en möjlighet att leva livet. Det är 200 fler barn än antalet avlidna i trafiken de senaste 12 månaderna. Inom trafikrelaterade dödsfall nämner myndigheterna gärna en strävan efter att uppnå ett nollresultat – de har en nollvision i relation till antalet avlidna i trafiken.

Inom vården talas sällan om en nollvision. Det vore visserligen omöjligt att uppnå en sådan, kroppen och dess sjukdomar kommer alltid att orsaka dödsfall som är omöjliga att förhindra. Men samtidigt borde det göras mer för att antalet dödfödda barn ska bli så litet som möjligt.
Istället pratas det om kostnader för vården, och hur vården har försämrats. Inte sällan sker det utifrån ett resonemang om att det inte längre går att finansiera människors ökade vårdbehov.
En tid innan Levi dog kände vi att fosterrörelserna minskade, vi förstod att något inte stod rätt till. Vår barnmorska sade att det var normalt med minskade fosterrörelser i slutet av graviditeten, och att vi inte behövde oroa oss.

Nu vet vi att det aldrig är normalt att fosterrörelserna minskar, oavsett var i graviditeten man befinner sig. Uppfattningen att det är normalt bygger på en feltolkning av tidigare studier som länge funnits i Lärobok för Barnmorskor, men det ändrade förlaget Studentlitteratur hösten 2011.
Det finns inga vetenskapliga studier som stödjer att minskade fosterrörelser ska ses som normalt.
I höstas förklarade Socialstyrelsen att den ska titta på nya riktlinjer för hur vården ska hantera kvinnor som oroar sig för minskade fosterrörelser. Enligt Ingela Rådestad, professor i vårdvetenskap, kan upp till en tredjedel av alla barn som föds dödfödda räddas om vården tar hand om dem i tid.

Vi ställer oss två frågor med skräck för vilka svar vi får:

Varför ska det ta så lång tid att förändra bilden av vad som är normalt?
Kommer vårdens resurser att räcka till för att ta emot de kvinnor som när de förstår att minskade
fosterrörelser inte är normalt vill bli kontrollerade en extra gång?

Skräcken är att de politiker som bestämmer anser att det inte finns resurser.
Det har dött ungefär 580 barn på samma sätt som Levi sedan han dog. Fortfarande finns det gravida kvinnor som får höra av sin barnmorska att det är normalt med minskade fosterrörelser.
Varje dag som går utan en förändring resulterar i att fler barn dör.

En så enkel sak som en affisch på mödravårdscentralen skulle kunna upplysa omedvetna föräldrar om vad som är normalt eller inte.
Barnuppropet, en rörelse som vi startat för att få ut information om vad minskade fosterrörelser kan innebära, spred en informationsbild på Facebook som sågs av mer än 10 000 människor på fyra dagar. Det kostade ingenting.

Frågan om resurser inom vården är svår, men det ska inte få avgöra om ett barn ska få födas till livet eller inte.

Idag diskuteras vad vården kostar, och hur samhället ska kunna ha råd med den. Vi hoppas att diskussionen framöver handlar om hur fler liv kan räddas och hur fler av de människor som förlorat hoppet om ett fortsatt liv ska få hjälp.
I morgon har ytterligare minst ett barn dött på samma sätt som Levi, och ytterligare en familj insett att livet inte är så självklart.

Varför informeras inte alla kvinnor idag om att minskade fosterrörelser bör kontrolleras en extra gång?

Björn Jadeblom
Josefine Jadeblom