påsk igen

Här har det påskfixat vill jag lova och med allt vad det innebär och än är vi inte klara än... ...

Mina tankar finns extra mycket hos dig Levi, jag kan liksom inte riktigt koppla av idag.
Tänk detta skulle ha varit din andra påsk tillsammans med oss om du bara fått leva med oss men nu får vi i stället gå och göra påsk fint på din grav, det känns så fruktansvärt och allt annat än rätt.
Jag saknar dig så enormt mycket tror inte det finns någon som riktigt kan förstå hur mycket... ...

Lite om år 12

Tänk vad 2012 blev ett jobbigt år, ett sånt år skulle jag inte ens i min vildaste fantasi kunna drömma om att jag skulle tvingas gå igenom.
Det var verkligen ett år där man pendlade mellan hopp och förtvivlan, sorg och glädje.

Den 16/1-12 var den dagen världen stannade och jag själv bara ville försvinna ifrån den.
Slippa vara en del av livet, slippa känna allt det jag kände och ibland än känner. Denna dagen var den dagen då Levis hjärta sluta slå och mitt gick i tusen bitar.

Sen runt strax innan påsken förra året fick vi ett plus på stickan ett plus vi så förtvivlat ville ha samtidigt som de gav oss än mer oro. Vi skulle även lära oss att leva med sorg och glädje på samma
gång och det är allt annat än lätt.

Månaderna gick och min mage växte och lill prinsen han växte som han skulle. Under alla månaderna under min graviditet så fanns en sån enorm oro och ångest för att det inte skulle gå bra. Den enda gången jag egentligen kände mig lugn var de dagar vi gjorde ultraljud och var på sjukhuset för jag visste att i nästa stund kunde allt ha ändrats igen. Men de dagarna vi var där och i den halvtimmen jag fick känna lugn och lycka var de  bästa!

Att bära på ett nytt barn var ju verkligen en otrolig känsla men samtidigt har det ju varit allt annat än lätt. Att gå i de djupaste av sorger till att faktiskt glädjas åt det liv som växte så fint i mig har varit en svår balans gång. Det går inte en dag utan att Levi finns i mina tankar det går inte en minut utan att jag känner den saknaden efter honom som jag har.
Att gå till hans grav med en stor mage kändes också så märkligt. Som jag sa till Björn ibland att här går man till sitt döda barn som skulle finnas hos oss men samtidigt väntar vi nu ett nytt som annars antagligen aldrig skulle ligga och gro i min mage. Tanken har ju kommit över mig så många gånger samtidigt som jag har puttat undan den för inte kan jag önska bort något. Vill ju ha Levi men också den nya i magen, jag vill ju ha båda.

Ju närmre vi kom slut datumet desto mera oro växte. Och än vågade jag inte tro på att detta skulle gå vägen.Barnen som längtade så även efter denna lille brodern, jag med min längtan och så Björn med sitt och de närmsta i familjen gick ju också runt med oro och det har varit allt annat än lätt. Att närma sig datumet med alt vad det innebar var tufft. Vågar vi sätta upp sängen och bädda den denna gången? Vågar vi köpa de där nya kläderna? Vågar vi tro?

Och så efter en ENORM väntan så kom dagen vi alla väntat på...
Den 23/11-12 fick vi komma in till förlossningen för igångsättning i vecka 37+0. jag var mogen och kände mig även redo men fy sån ångest jag hade, känslan som jag hade där sist var ju också den sista känslan jag bar med mig trots att det gått bra så många andra gånger. Usch ja det kom verkligen över mig i mellan åt.
Jag fick min tablett ca 11.40 och redan efter en timme började jag så smått få lite värkar och jag öppnade mig fint. Efter underökningar så bestämde dom sig för att inte ge mig fler tabletter utan det hela såg ut att gå som  det skulle och det gjorde det verkligen. Mot slutet tyckte dom till och med att det gick för fort och gjorde mycket för att dra ut på det till min stora förskräckt det känns ku om man säger så ;)
Men så 18.19 den 23/11-12 kom vår fina prins nummer 5 till världen <3 sån LYCKA!
Han var lite svår "startad" och det hann ju väcka en massa tankar hos mig, han hade inte den bästa färgen heller men med lite "strykningar" så var han redo för att skrika lite och bara de, de första skriket det är ju precis det man VILL höra!

Då var bloggen igång igen!

Ja äntligen har vi fått igång bloggen igen och med nytt utseende och förmodligen bättre program också så det inte ska behöva klydda så mycket när man vill in och läsa.
Som ni säkert förstår har det ju hänt en hel massa sen sist jag var inne och skrev men jag tänkte börja med den uppdateringen senare för nu väntar jag på att mina kära föräldrar som ska komma och hälsa på efter 3 veckor i Thailand :)
Ha en fortsatt fin dag!

Idag är det 424 dagar, eller väldigt ungefär 36633600 sekunder, sedan Levi dog

Idag är det 424 dagar, eller väldigt ungefär 36633600 sekunder, sedan Levi dog. Han borde egentligen levt ytterliggare drygt två veckor till i mammas mage innan han skulle vara beredd att komma ut till livet utanför. Levi dog två veckor innan han skulle börja leva på riktigt, om man vill se på det så. Det kallas intrauterin fosterdöd, när ett barn föds dött efter graviditetsvecka 28.

 I Sverige föds ungefär 500 barn till livet utan att ens ha börjat det – varje år. Det är 200 fler barn än antal avlidna i trafiken de senaste 12 månaderna.  Inom trafikrelaterade dödsfall nämner man gärna en strävan efter att uppnå ett nollresultat – man har en nollvision i relation till antalet avlidna i trafiken.  Inom vården hör vi sällan talas om en nollvision, vilket visserligen vore omöjligt att uppnå eftersom kroppen och dess sjukdomar alltid kommer att orsaka dödsfall som vi omöjligtvis kunnat hindra. Istället hör vi många som pratar om kostnader för vården, och hur vården har försämrats baserat på att vi inte längre kan finansiera det ökande vårdbehovet som finns i samhället.

Sedan Levi dog har ytterliggare 580 barn dött i sin mammas mage, rent statistiskt sett. Idag, samtidigt som du läser detta dör ytterliggare 1,4 barn. Men det är inte bara ett barn som dör, hur fasansfullt den tanken är, det är också statistiskt sett nio andra människor som förlorar ett blivande barn, barnbarn, brorsbar, systersbarn och syskon. Snittfamiljen idag är två vuxna och två barn - om båda föräldrarna har två föräldrar och ett syskon samt ett eget barn så motsvarar det nio personer som står det dödfödda barnet väldigt nära. Sen kan man utöka denna krets hur  långt man vill – alla påverkas av samma sak. Hopplösheten och maktlösheten påverkar oss alla. Det betyder att varje år så behöver 4500 människor genomlida smärtan av att förlora ett efterlängtat barn – varje dag behöver 12,3 människor känna hur hoppet försvinner.

Det handlar dock inte om statistik, det handlar inte om siffror och uträkningar – det är enbart så som verkligeheten ser ut. Det handlar om vår framtids liv, det handlar om våra ofödda söner och döttrar, om våra mest älskade varelser – det handlar om barn. Som aldrig får möjligheten att leva. Det handlar om att vi måste göra något för att öka chanserna för fler av dessa barn att överleva. Om vi kommer tillbaka till nollvisionen och gör en jämförelse – tänk om vi kunde rädda hälften av barnen som idag dör, då skulle vi rädda nästan lika många som de senaste tolv månaderna dog i trafiken,

Hösten 2011 gick förlaget Studentlitteratur ut och gjorde en rättelse i sin bok ”Läroboken för Barnmorskor” – i den tidigare utgåvan stod det att det var normalt för fosterröreslerna att minska i slutet av en graviditet eftersom att barnet får mindre plats att röra sig på och ska vila upp sig inför förlossningen. I rättelsen angavs det att man tagit bort denna meningen eftersom där inte finns någon aktuell forskning som stödjer påståendet – istället är det så att minskade fosterrörelser i slutet av graviditeten inte alls är normalt, utan snarare ett tecken på att något är fel.

Fortfarande idag finns det barnmorskor som hänvisar till att bebisar ofta blir tröttare i slutet av graviditeten. På internet finns hundratals frågor om minskade fosterröresler ställda bara det senaste året, där kvinnor inte vet vad som är normalt eller inte. Vad skulle det kosta att nå ut med information till gravida kvinnor om att minskade fosterröresler aldrig är normalt – vad skulle det kosta att rädda flera barns liv?

Idag diskuterar vi vad vården kostar, och hur vi ska kunna ha råd med den. Imorgon hoppas jag att vi diskuterar hur vi ska kunna rädda fler liv och hur vi ska kunna hjälpa fler av dem som redan förlorat hoppet om ett fortsatt liv. Imorgon har ytterliggare 1,4 barn dött, och ytterliggare 12,3 människor insett att livet inte är så självklart – hur länge till kan vi vänta?