Jag blev just nu så arg och besviken, det inlägget jag hade suttit och skrivit här tidigar ikväll kom inte med. Ja jag vet att man skriva nytt och det är ju det jag sitter och gör nu men det kommer ju aldrig bli som det jag skrev innan vilket gör mig lite irriterad för det var ju inte så här det skulle bli... ...
Jag tänker och funderar mycket på det här med tiden, tiden är så märklig.
Denna lördagen är snart över och dagen idag har faktisgt gått fort, och det är faktisgt för första gången idag jag inte bara känner att dagen gått fort utan att jag varit med i den snabba tiden också. Förstår om det låter helt märkligt men om man bara ser på att det gått tre månader av detta året så kan jag säga att det är de längsta månaderna i hela mitt liv, aldrig har jag kännt att tiden står still trots att nya dagar och månader kommer. När jag försöker se fram och tänker på nya månader eller nya dagar så känns det tungt och jobbigt, jag ser det inte som att nu kommer solen och våren och allt vad det innebär, för många är ju detta underbart för mig känns allt mer som en evighet, tomt på något sätt för det jag skulle vara och bli det är ju föralltid borta. Att se förbi det, att börja njuta helt och på riktigt det känns så långt borta än.
Jag undrar om det någonsin kommer få kännas lite som det gjorde innan, jag tror det knappast för inget är ju som innan... ...
Igår hände det en läskig sak, mest läskigt för Hannes för det var honom det hände, jobbigt för oss runt.
Efter en bra kväll igår och när barnen skulle borsta tänderna sa Hannes till oss att han inte mådde bra, att han kände sig konstig. Han kunde inte alls berätta på viket sätt bara att det kändes konstigt. Plötsligt ser det ut som om han inte får luft och han är så förtvivlat ledsen. Melvin som sitter i mitt knä blir så väldigt ledsen och orolig för Hannes och allt han säger är - Hannes mår inte bra.. ...
Björn har satt sig med Hannes i sitt knä och vi pratar lugnt med honom och på minner honom om att ta långa andetag, men han är så ledsen och säkert rädd över det han upplede. Jag tog med mig Hannes in i vår säng medans Björn gick och natta de andra två små. Kände mig orolig över Hannes så behovet av att ha honom nära under natten var enormt stort för mig. Han lugnade ner sig men han kunde inte alls säga något om det som hände.
För mig var det lite som att se sig själv när man får ångest, och det är det jag eller vi tror att han också fick. Det kändes så hämskt jobbigt att man inte kunde göra mer än att finnas där allt jag skulle velat göra var att byta med honom.
Idag har han inte sagt så mycket om det som hände igår mer än att han hade kännt att han inte mådde bra igår, när vi sen frågat på vilket sätt han inte mådde bra så har han inte alls kunat sätta några ord på det. Hannes är väl inte den heller som tycker om att prata om jobbiga saker eller de som han upplever jobbigt så vi frågar vill han sen inte eller faktisgt inte kan berätta så försöker vi heller inte tvinga fram något. Nu får vi bara hoppas att han slipper uppleva denna höndelsen igen.
Dagen annars har varit rätt så lugn, och vi har spenderat massa tid med alla barnen. Trots att dom varit trötta har det knappt bråkats och vi har inte behövt tjata eller blivit arga och visst behöver man dom dagarna ibland, det är ju trots dom som gör att man orkar med alla de jobbiga.
Tyvärr är det väl så man fungerar som människa, man är så jäkla bra på att berätta och komma ihåg det som är jobbigt och inte det som faktisgt är bra. För tänk bara man bråkar med barnen flera gånger om dagen men man har ju också hur många bra stunder under samma dag och trots detta så är det ändå alltid det jobbiga man berättar om, visst är det lite märkligt!?
Jag tror nog jag ska försöka bli ännu lite bättre på att berätta om de bra.
lördag 31 mars 2012
torsdag 29 mars 2012
Uppskattning
En sak jag funderat på ett tag nu är att jag är ganska dålig på att visa uppskattning till de personerna jag har i min närhet. Trots att vi precis blivit tvungna att inse hur förgänligt och föränderligt livet är så kommer alltid vardagen och det som hör till den mellan. Att visa uppskattning försvinner från listan av allt annat. Men om det är någon som förtjänar min uppskattning så är det min fru - hon är en start människa, även om inte själv ser det alltid. Hon är en fantastisk mamma, även om hon inte alltid känner sig så. Hon är en otrolig själ, även om hon inte tycker det själv. För att ha gått igenom så mycket som vi gjort under vår tid tillsammans så har vi växt samman, och hon är till största del anledningen till att jag fortfarande tror på en framtid, hon och mina underbara barn.
Vi kanske alla skulle visa varandra lite mer uppskattning, istället för att gnälla när det inte blir som vi vill.
Vi kanske alla skulle visa varandra lite mer uppskattning, istället för att gnälla när det inte blir som vi vill.
Länge sedan nu...
Nu är det väldigt länge sedan jag skrev här. Vad ska man säga, det har blivit lidande på grund av andra prioriteringar med den lilla tid som finns över just nu. Det ska sägas, vi har tre underbara barn som finns här hos oss nu, och oavsett vad man gör så går tiden fort!
Jag har också lagt mycket tid på att försöka få Levis blogg att bli så bra så möjligt, men det är ett ständigt pågående arbete. Det handlar mer om att försöka göra något så bra som det bara går, för sådan var Levi också - han kunde inte varit bättre!
Det har hänt en hel del den sista tiden - dels har vi varit vid graven några gånger och det är alltid både skönt och behövligt. Sist var det bara jag och Josefine som var där, utan någon annan, och det var väldigt skönt. Det är många känslor som projiceras till graven, vilket också gjorde att det kände ofantligt tomt efter att vi var där sist. Känslan av att något saknas blev överhängade på ett fysiskt sätt, som jag skrivit förr så förstår jag nu vad männsikor menar när de säger att en del av dem saknas, för så är det.
Tiden går både långsamt och snabbt, beroende på hur man ser på det, men det har varit lite tuffare den sista tiden, känslorna har varit mer upp och ner - så kommer det nog vara väldigt länge.
Jag har också lagt mycket tid på att försöka få Levis blogg att bli så bra så möjligt, men det är ett ständigt pågående arbete. Det handlar mer om att försöka göra något så bra som det bara går, för sådan var Levi också - han kunde inte varit bättre!
Det har hänt en hel del den sista tiden - dels har vi varit vid graven några gånger och det är alltid både skönt och behövligt. Sist var det bara jag och Josefine som var där, utan någon annan, och det var väldigt skönt. Det är många känslor som projiceras till graven, vilket också gjorde att det kände ofantligt tomt efter att vi var där sist. Känslan av att något saknas blev överhängade på ett fysiskt sätt, som jag skrivit förr så förstår jag nu vad männsikor menar när de säger att en del av dem saknas, för så är det.
Tiden går både långsamt och snabbt, beroende på hur man ser på det, men det har varit lite tuffare den sista tiden, känslorna har varit mer upp och ner - så kommer det nog vara väldigt länge.
Det är svårt att göra rätt
Det är svårt att göra rätt
"Det är svårt att göra rätt"
Om du säger till mig "Hur mår du?" med sympati och medkänsla i din röst, så svarar jag "Jag mår bra" därför att prata om min förlust med dig idag är alltför smärtsamt.
Om du träffar mig och inte nämner förlusten som upptar mina tankar, Så tror jag att du inte bryr dig tillräckligt om mig, eller är rädd för att det du säger ska göra mig ledsen. Det är svårt att göra rätt.
Om du säger "Jag är ledsen för att ditt barn dog", så blir det svårt för mig att svara. Vad förväntar du dig att jag skall säga? Jag vill säga "Jag är också ledsen!", eller "Det är fruktansvärt!". Jag vill skrika "Det är inte rättvist!". Men jag gör det inte, för jag vill inte bli upprörd idag, Inte inför dig. Så jag svarar "Tack". Ett tack som betyder så mycket mer än så. Det betyder tack för att du bryr dig. Tack för att du försöker hjälpa. Tack för att du förstår att jag fortfarande lider.
Om du inte vet vad du skall säga till mig Så gör det ingenting. Jag vet inte heller vad jag skall säga till dig.
Om du ser mig le eller skratta, Tro inte att jag har glömt mitt barn för en stund. Det har jag inte, det kan jag inte, och kommer aldrig att göra. Säg att jag ser ut att må bra idag. Jag kommer att förstå vad du menar. Jag börjar bli bra på att läsa mellan dina rader.
Om du träffar mig och tycker jag ser upprörd eller ledsen ut, Så har du antagligen rätt. Idag är det kanske en minnesdag för mig, Eller någon händelse har utlöst en våg av sorg inne i mig.
Ge inte upp mig, snälla ge inte upp. Jag behöver dina försök, hur små eller banala du än tycker att de är. Jag behöver dina tankar. Jag behöver dina böner. Jag behöver din kärlek. Jag behöver din envishet. Jag behöver allt detta. Men framförallt vill jag bli behandlad som vanligt. Som jag brukade bli, innan allt detta hände. Men jag vet att det är omöjligt. Den där obekymrade naiva personen är borta för evigt, Och det sörjer jag också. Det är svårt att göra rätt.
Janne Morén
Denna texten är så fin! Första gången jag läste den var det hemma hos mina svärföräldrar och det var bara strax efter att Levi hade dött. Hon hade varit inne på spädbarnsfonden sida och tryckt ut lite papper låg på deras skrivbord och där var det bl.a denna.
Åh vad jag grät när jag läste den, för den är ju så sann så rätt på något vis. Den beskriver ju verkligen en del av de värkliga känslorna och tankarna man bär på.
Samtidigt kan man ju se det från den anhörigas sida, klart det är svårt för dom men så även för oss, den där räddslan av att säga för mycket,men jag känner säg hellre lite för mycket än inget alls.
"Det är svårt att göra rätt"
Om du säger till mig "Hur mår du?" med sympati och medkänsla i din röst, så svarar jag "Jag mår bra" därför att prata om min förlust med dig idag är alltför smärtsamt.
Om du träffar mig och inte nämner förlusten som upptar mina tankar, Så tror jag att du inte bryr dig tillräckligt om mig, eller är rädd för att det du säger ska göra mig ledsen. Det är svårt att göra rätt.
Om du säger "Jag är ledsen för att ditt barn dog", så blir det svårt för mig att svara. Vad förväntar du dig att jag skall säga? Jag vill säga "Jag är också ledsen!", eller "Det är fruktansvärt!". Jag vill skrika "Det är inte rättvist!". Men jag gör det inte, för jag vill inte bli upprörd idag, Inte inför dig. Så jag svarar "Tack". Ett tack som betyder så mycket mer än så. Det betyder tack för att du bryr dig. Tack för att du försöker hjälpa. Tack för att du förstår att jag fortfarande lider.
Om du inte vet vad du skall säga till mig Så gör det ingenting. Jag vet inte heller vad jag skall säga till dig.
Om du ser mig le eller skratta, Tro inte att jag har glömt mitt barn för en stund. Det har jag inte, det kan jag inte, och kommer aldrig att göra. Säg att jag ser ut att må bra idag. Jag kommer att förstå vad du menar. Jag börjar bli bra på att läsa mellan dina rader.
Om du träffar mig och tycker jag ser upprörd eller ledsen ut, Så har du antagligen rätt. Idag är det kanske en minnesdag för mig, Eller någon händelse har utlöst en våg av sorg inne i mig.
Ge inte upp mig, snälla ge inte upp. Jag behöver dina försök, hur små eller banala du än tycker att de är. Jag behöver dina tankar. Jag behöver dina böner. Jag behöver din kärlek. Jag behöver din envishet. Jag behöver allt detta. Men framförallt vill jag bli behandlad som vanligt. Som jag brukade bli, innan allt detta hände. Men jag vet att det är omöjligt. Den där obekymrade naiva personen är borta för evigt, Och det sörjer jag också. Det är svårt att göra rätt.
Janne Morén
Denna texten är så fin! Första gången jag läste den var det hemma hos mina svärföräldrar och det var bara strax efter att Levi hade dött. Hon hade varit inne på spädbarnsfonden sida och tryckt ut lite papper låg på deras skrivbord och där var det bl.a denna.
Åh vad jag grät när jag läste den, för den är ju så sann så rätt på något vis. Den beskriver ju verkligen en del av de värkliga känslorna och tankarna man bär på.
Samtidigt kan man ju se det från den anhörigas sida, klart det är svårt för dom men så även för oss, den där räddslan av att säga för mycket,men jag känner säg hellre lite för mycket än inget alls.
Lite sådär
Lite sådär
Man blir trött på saker som inte fungerar som det ska... Som vårt internt, det har hållt på att stänga ner sig så fort man börjat göra något här inne, men nu säger dom på com hem att det borde fungera igen så vi får se.
Igår fick jag aldrig tiden jag ville ha för att sätta mig och skriva några rader. Dels var dagen rätt så uppbokad och sen på kvällen var jag allt annat än pigg. Mamma & pappa kom ju upp till oss igår och det var så härligt att träffa dom och få mamma och pappa kramar för det är ju något speciellt med dom. Killarna var också så överlyckliga över att träffa dom igen. Mamma hade tyvärr skadat sig då hon föll raktner 2m, men som hon sa tur i oturen det kunde gått mycket värre, jag var bara glad att hon klara sig så bra som hon gjorde. Det verkar som hon brutit svanskotan och hon har ett rejält sår på benet som hon får om lagt. Men som vi sa återigen blir man påmind om hur skört livet är och hur fort det kan ändras. Tror Levi hade ett vakande öga över sin mormor.
Idag har inte varit så rolig, varit så trött samtidigt som jag då känner att jag vill göra en massa och har planer i skallen som jag skulle vilja utföra och när jag sen märker att jag inte riktigt orkar blir jag lite sur över att jag inte riktigt fixar det. Även känt mig nere allmänt men i allt detta har säkert mitt byte av mediciner en roll också. Något jag märker mer av är också att min virrighet blivit värre och jag har noll kåll känns det som vilket också är jobbigt. Det är som om jag i mellan åt "är där" trots att jag inte verkar vara "där" helt mysko... ...
Melvin har fått en simplats och det var han så glad för, bara han och ingen annan. Tror han är i behov av lite egentid med någon av oss precis som vem som helst egentligen, så det känns riktigt mysigt att han fick en plats. Dom andra två killarna sitter och tittar på Nicke som jag hyrde till dom idag då jag ändå hyrde film till mig och mannen. Dock snart sängen för lilleman. Sen hoppas jag på en lugn kväll med lite filmmys...
Igår fick jag aldrig tiden jag ville ha för att sätta mig och skriva några rader. Dels var dagen rätt så uppbokad och sen på kvällen var jag allt annat än pigg. Mamma & pappa kom ju upp till oss igår och det var så härligt att träffa dom och få mamma och pappa kramar för det är ju något speciellt med dom. Killarna var också så överlyckliga över att träffa dom igen. Mamma hade tyvärr skadat sig då hon föll raktner 2m, men som hon sa tur i oturen det kunde gått mycket värre, jag var bara glad att hon klara sig så bra som hon gjorde. Det verkar som hon brutit svanskotan och hon har ett rejält sår på benet som hon får om lagt. Men som vi sa återigen blir man påmind om hur skört livet är och hur fort det kan ändras. Tror Levi hade ett vakande öga över sin mormor.
Idag har inte varit så rolig, varit så trött samtidigt som jag då känner att jag vill göra en massa och har planer i skallen som jag skulle vilja utföra och när jag sen märker att jag inte riktigt orkar blir jag lite sur över att jag inte riktigt fixar det. Även känt mig nere allmänt men i allt detta har säkert mitt byte av mediciner en roll också. Något jag märker mer av är också att min virrighet blivit värre och jag har noll kåll känns det som vilket också är jobbigt. Det är som om jag i mellan åt "är där" trots att jag inte verkar vara "där" helt mysko... ...
Melvin har fått en simplats och det var han så glad för, bara han och ingen annan. Tror han är i behov av lite egentid med någon av oss precis som vem som helst egentligen, så det känns riktigt mysigt att han fick en plats. Dom andra två killarna sitter och tittar på Nicke som jag hyrde till dom idag då jag ändå hyrde film till mig och mannen. Dock snart sängen för lilleman. Sen hoppas jag på en lugn kväll med lite filmmys...
onsdag 28 mars 2012
Bra dag
Idag fick jag lite kraft och energi :)Jag har haft Hannes hemma ifrån dagis idag och han ville mer än gärna att vi skulle baka vaniljbullar som är hans absolut favorit och vad gör man inte för sina barn, vi handlade och startade baket vilket gick kanon bra och det var kul! Melvin som hellre gillar kanelbullar tänkte jag också på så jag tog tillfället i akt att även baka det. Sen har det bara rullat på idag, jag har tvättat en massa tvätt, städa undan lite, fixa mat, myst och ritat!Efter kvällsmaten kände jag sådan lust att gå ut och leka och cykla med barnen i det härliga kvällsvädret och det var något som alla blev glada över. Det som känts så bra med detta är att jag har orkat och jag menar verkligen orkat och vi har haft det mysigt alla tillsammans <_3Innan vi="vi" gick="gick" in="in" avslutade="avslutade" med="med" att="att" gå="gå" till="till" affären="affären" där="där" köpte="köpte" oss="oss" vars="vars" en="en" glass.det="glass.det" har="har" känts="känts" som="som" barnen="barnen" haft="haft" det="det" mysigt="mysigt" och="och" roligt="roligt" känns="känns" så="så" gott="gott" ända="ända" i="i" själennu="själennu" kan="kan" jag="jag" ju="ju" dock="dock" säga="säga" är="är" trött="trött" ser="ser" fram="fram" emot="emot" dusch="dusch" sen="sen" lite="lite" tv-tittande="tv-tittande" innan="innan" dax="dax" krypa="krypa" under="under" täcket.imorgon="täcket.imorgon" ska="ska" äntligen="äntligen" få="få" krama="krama" på="på" mamma="mamma" pappa="pappa" varit="varit" egypten="egypten" _2="_2" veckor="veckor" bli="bli" myshannes="myshannes" sa="sa" några="några" kloka="kloka" ord="ord" idag="idag" _-="_-" man="man" lever="lever" länge="länge" tills="tills" dör.="dör." han="han" också="också" _-och="_-och" då="då" träffa="träffa" levi="levi" _3="_3" p="p">
måndag 26 mars 2012
Måndag
Då börjar även denna dagen gå mot sitt slut och man har tagit sig igenom den också.
Idag har varit en rätt så intensiv dag tycker jag, nog mycket för det har varit mycket känslor med.
Morgonen började stressigt med lämning av barnen och sen iväg till barnpsykologen. Vi började gå dit efter att Levi dött och Hannes som då var med när vi fick beskedet, mycket för vår oro över han och barnens känslor och hur man bäst bemöter dom efter en sådan upplevelse. Idag blev det sista gången vi skulle dit. Det känns bra och vi vet ju vart vi kan vända oss om det är något som händer eller som man undrar över.
Direkt efter åkte vi till Levis grav, vi var mest tysta men det kändes så rätt trots tystnaden. Det kändes som om det var det vi båda ville bara vara där ett tag. Jag saknar min kära lilla kille så mycket och man kan ju inte låta bli att ännu en gång känna hur fel allt är. Detta var ju inte detta vi tänkt oss när vi väntade honom, det var ju så mycket annat vi skulle göra tillsammans och uppleva. Jag undrar om man någon gång kommer kunna acceptera att det blev så här... Det är för mig svårt att se nu och det är så svårt att komma vidare utan några sådana tankar.
Sen han jag hem om och vila lite för att sedan åka till min läkare.
Jag blev sjukskriven ytterligare 2 månader vilket känns bra, jag vet ju också at tmöjligheten finns att bryta den om jag så känner senare.
Det är även dax för att byta medicin vilket känns oroligt, jag vet att jag kan få utsättningssymtom men jag måste ju lite på min läkare att han vet vad han gör och vi kommer ju ha tät kontakt. Men jag tror det kan bli en tuff tid framöver men det återstår ju att se...
Imorgon ska Hannes få vara hemma med mig från dagis, det ska bli jätte mysigt och jag tror att även han tycker det. Sen på fredag blir det Melvins tur! Sen får Matheus också ha en dag.
Idag har varit en rätt så intensiv dag tycker jag, nog mycket för det har varit mycket känslor med.
Morgonen började stressigt med lämning av barnen och sen iväg till barnpsykologen. Vi började gå dit efter att Levi dött och Hannes som då var med när vi fick beskedet, mycket för vår oro över han och barnens känslor och hur man bäst bemöter dom efter en sådan upplevelse. Idag blev det sista gången vi skulle dit. Det känns bra och vi vet ju vart vi kan vända oss om det är något som händer eller som man undrar över.
Direkt efter åkte vi till Levis grav, vi var mest tysta men det kändes så rätt trots tystnaden. Det kändes som om det var det vi båda ville bara vara där ett tag. Jag saknar min kära lilla kille så mycket och man kan ju inte låta bli att ännu en gång känna hur fel allt är. Detta var ju inte detta vi tänkt oss när vi väntade honom, det var ju så mycket annat vi skulle göra tillsammans och uppleva. Jag undrar om man någon gång kommer kunna acceptera att det blev så här... Det är för mig svårt att se nu och det är så svårt att komma vidare utan några sådana tankar.
Sen han jag hem om och vila lite för att sedan åka till min läkare.
Jag blev sjukskriven ytterligare 2 månader vilket känns bra, jag vet ju också at tmöjligheten finns att bryta den om jag så känner senare.
Det är även dax för att byta medicin vilket känns oroligt, jag vet att jag kan få utsättningssymtom men jag måste ju lite på min läkare att han vet vad han gör och vi kommer ju ha tät kontakt. Men jag tror det kan bli en tuff tid framöver men det återstår ju att se...
Imorgon ska Hannes få vara hemma med mig från dagis, det ska bli jätte mysigt och jag tror att även han tycker det. Sen på fredag blir det Melvins tur! Sen får Matheus också ha en dag.
Förvirrad
Då börjar denna helgen närma sig sitt slut och jag kan ju inte direkt påstå att det varit den bästa helgen jag haft. Men det är väl så det är ibland det kan ju inte alltid vara bra fast än man önskar att det vore så.
Total förvirring har det även varit i huvudet på mig, jag har inte haft någon som helst aning om att det gick över till sommartid idag. Det kändes jätte märkligt jag brukar ändå ha koll på sånt annars. Men det är inte det första som jag glömmer mitt minne är allt annat än bra för tillfället vilket är jobbigt och frustrerande. Jag kan känna mig grymt okoncentrerad också och det är också jobbigt och det kan även leda till irretationer här hemma vilket jag dock kan förstå med tanke på att jag själv blir trött på mig. Men jag hoppas och tror att även det är något som kommer bli bättre med tiden.
Hallen har fått sig en rejäl omgång denna helgen ialla fall, vilket känns så skönt. Vi var i behov av en mer fungerande hall och den börjar bli klar nu tycker jag. Jag har målat en massa vilket varit skönt det har även fått mig att fokusera på annat och kanske nästan lite för mycket. Vad jag menar med det är att jag har ett enormt behov av förändring, förändring på många sätt säkert men det tar sig sitt uttryck med att vilja göra om och bättre. Har till och med nu en enorm känsla av rastlössamhet och ett driv av att göra mer och nu. Det är jätte jobbigt och detta är också en sån sak som kan leda till irritation här hemma. Det är tufft och så dubbelt, för jag vill massa och jag kan börja men ofta så orkar jag inte så mycket som jag skulle vilja och det är så frustrerande. Men som sagt denna helgen har det mer varit ett driv måste, måste och måste få det bra.
Barnen har lekt en massa tillsammans, mest Melvin och Matheus när dom väl börjar leka tillsammans så brukar det gå bra ett tag. Det som oftast gör att bråk börjar är när Matheus inte förstår vad Melvin vill eller menar. Något nytt är att Melvin har börjat leka som om Levi vore här, han gör honom delaktig i leken och räknar in honom i den. Första gången jag hörde det blev jag helt stum för det kändes så himla märkligt men sen samtidigt tänk att han räknar med sin lillebror på det sättet det är så gulligt, tror att Melvin saknar honom mer än vad vi kan eller har förstått. Och tänk det var ju så det skulle vara, han skulle ha varit med. Man blir verkligen ständigt påmind om saknaden och om den där "platsen" som aldrig fylls upp. Levi är verkligen saknad av oss alla.
Total förvirring har det även varit i huvudet på mig, jag har inte haft någon som helst aning om att det gick över till sommartid idag. Det kändes jätte märkligt jag brukar ändå ha koll på sånt annars. Men det är inte det första som jag glömmer mitt minne är allt annat än bra för tillfället vilket är jobbigt och frustrerande. Jag kan känna mig grymt okoncentrerad också och det är också jobbigt och det kan även leda till irretationer här hemma vilket jag dock kan förstå med tanke på att jag själv blir trött på mig. Men jag hoppas och tror att även det är något som kommer bli bättre med tiden.
Hallen har fått sig en rejäl omgång denna helgen ialla fall, vilket känns så skönt. Vi var i behov av en mer fungerande hall och den börjar bli klar nu tycker jag. Jag har målat en massa vilket varit skönt det har även fått mig att fokusera på annat och kanske nästan lite för mycket. Vad jag menar med det är att jag har ett enormt behov av förändring, förändring på många sätt säkert men det tar sig sitt uttryck med att vilja göra om och bättre. Har till och med nu en enorm känsla av rastlössamhet och ett driv av att göra mer och nu. Det är jätte jobbigt och detta är också en sån sak som kan leda till irritation här hemma. Det är tufft och så dubbelt, för jag vill massa och jag kan börja men ofta så orkar jag inte så mycket som jag skulle vilja och det är så frustrerande. Men som sagt denna helgen har det mer varit ett driv måste, måste och måste få det bra.
Barnen har lekt en massa tillsammans, mest Melvin och Matheus när dom väl börjar leka tillsammans så brukar det gå bra ett tag. Det som oftast gör att bråk börjar är när Matheus inte förstår vad Melvin vill eller menar. Något nytt är att Melvin har börjat leka som om Levi vore här, han gör honom delaktig i leken och räknar in honom i den. Första gången jag hörde det blev jag helt stum för det kändes så himla märkligt men sen samtidigt tänk att han räknar med sin lillebror på det sättet det är så gulligt, tror att Melvin saknar honom mer än vad vi kan eller har förstått. Och tänk det var ju så det skulle vara, han skulle ha varit med. Man blir verkligen ständigt påmind om saknaden och om den där "platsen" som aldrig fylls upp. Levi är verkligen saknad av oss alla.
Tuff dag
Jag är lite arg på mig själv, jag tänkte när jag skapade denna bloggen att jag SKULLE skriva minst ett inlägg per dag och hålla det men det har jag inte gjort. Det är två dagar sedan nu, jag har känt ett behov av att skriva men har inte känt att jag hunnit eller inte tagit mig den tiden.
Jag vill även fortsätta skriva om namncermonin för Levi och så men jag har helt enkelt inte orkat än men tanken är att det ska komma.
Idag har varit en riktig skitdag och jobbig, fruktansvärt intensiv barnen har varit allt annat än lätta. Melvin är inne i någon period då allt verkligen bara är fel. Han kastar saker och är så arg det spelar ingen roll alls vad man gör för att det ska bli bra det blir ändå bara fel. Kanske är det en reaktion på allt som hände vid urnsättningen för han var lite så efter att Levi dött också det är så svårt att veta och han säger inte så mycket heller.
Matheus har sin bror som förebild och tar verkligen efter allt som Melvin gör så det är dubbelt upp kan man säga och han har dessutom samma vilja.
Hannes vår lilla Hannes har varit så ledsen och känslig idag, verkligen allt annat än glad och att se honom så och inte kunna veta vad man ska göra för honom är jätte jobbigt. Det gör verkligen ont i mig. Man vill ju så att alla ens barn ska må bra.
Jag funderar så mycket på barnen och hur dom mår och känner. Dom har verkligen tvingats gå igenom så mycket redan. Det känns ändå som vi har väldigt trygga och starka barn och dom vet att vi finns här för dom. Det är kanske det viktigaste också, att finnas, man behöver ju inte alltid säga en massa för att visa att man bryr sig.
Jag tänker på låten vi spelade på Levis begravning "Var inte rädd mitt barn" med Mikael Wiehe den säger så mycket om hur jag känner och den får mig också att tänka på ALLA mina barn.
Var inte rädd mitt barn
Allt blir som det ska va
Trots skuggorna som ruvar
och farorna som lurar
så lovar jag att allting ska bli bra
Var inte rädd mitt barn
Vi hittar snart tillbaks
Det finns en väg i mörkret
i dimmorna och töcknet
Jag lovar dej att natten ska bli dag
Jag är den bro
som orkar bära dej
Jag är den hamn
där du är trygg
Jag är den eld
där du kan värma dej
Jag är den famn
som ger dej skydd
Var inte rädd mitt barn
Vi kommer dit vi ska
På andra sidan natten
finns gryningen och skratten
Jag lovar dej att allting ska bli bra
Var inte rädd mitt barn
Jag vill även fortsätta skriva om namncermonin för Levi och så men jag har helt enkelt inte orkat än men tanken är att det ska komma.
Idag har varit en riktig skitdag och jobbig, fruktansvärt intensiv barnen har varit allt annat än lätta. Melvin är inne i någon period då allt verkligen bara är fel. Han kastar saker och är så arg det spelar ingen roll alls vad man gör för att det ska bli bra det blir ändå bara fel. Kanske är det en reaktion på allt som hände vid urnsättningen för han var lite så efter att Levi dött också det är så svårt att veta och han säger inte så mycket heller.
Matheus har sin bror som förebild och tar verkligen efter allt som Melvin gör så det är dubbelt upp kan man säga och han har dessutom samma vilja.
Hannes vår lilla Hannes har varit så ledsen och känslig idag, verkligen allt annat än glad och att se honom så och inte kunna veta vad man ska göra för honom är jätte jobbigt. Det gör verkligen ont i mig. Man vill ju så att alla ens barn ska må bra.
Jag funderar så mycket på barnen och hur dom mår och känner. Dom har verkligen tvingats gå igenom så mycket redan. Det känns ändå som vi har väldigt trygga och starka barn och dom vet att vi finns här för dom. Det är kanske det viktigaste också, att finnas, man behöver ju inte alltid säga en massa för att visa att man bryr sig.
Jag tänker på låten vi spelade på Levis begravning "Var inte rädd mitt barn" med Mikael Wiehe den säger så mycket om hur jag känner och den får mig också att tänka på ALLA mina barn.
Var inte rädd mitt barn
Allt blir som det ska va
Trots skuggorna som ruvar
och farorna som lurar
så lovar jag att allting ska bli bra
Var inte rädd mitt barn
Vi hittar snart tillbaks
Det finns en väg i mörkret
i dimmorna och töcknet
Jag lovar dej att natten ska bli dag
Jag är den bro
som orkar bära dej
Jag är den hamn
där du är trygg
Jag är den eld
där du kan värma dej
Jag är den famn
som ger dej skydd
Var inte rädd mitt barn
Vi kommer dit vi ska
På andra sidan natten
finns gryningen och skratten
Jag lovar dej att allting ska bli bra
Var inte rädd mitt barn
Morgonen var tuff
Morgonen idag var tuff, trots mina känslor för att träffa andra tar jag mig ut och iväg med barnen till dagis och det får man väl allt se som "försök", försök att komma tillbaks till livet igen.
Innan vi skulle gå blev Matheus väldigt ledsen och klängig på mig och jag har funderat lite på det kanske är det så att han kände att jag inte mådde alls bra idag. För när vi sen kom till dagis hängde hans sog fast i mig och var så ledsen vilket han annars inte brukar vara. Det var så svårt att släppa honom idag, skulle bara ha kunnat krama honom hela dagen idag.
På vägen hem kände jag mig allt annat än glad, och plötsligt kände jag hur ångesten kröp sig på mer och mer. Först kände jag panik NEJ inte här och inte nu, vill inte, såg en mamma med en barnvagn och tänkte "du ska vara jävligt glad för att du fick behålla din lilla" nej detta gjorde inte saken bättre och varför tänker JAG så?
Varför blir man ständigt påmind om vad som hänt och vad det är som saknas?
Kände mig plötsligt arg också mitt i allt, så nu hade man en massa olika tankar och känslor att föröka hålla i schak tills man ialla fall kom hem innan för dörren, men på något sätt klarade jag ut allt, sjukt nog hörde jag mannen i huvudet som sa "Glöm inte att andas" vilket jag försökte tänka på och plötsligt fungerade jag lite bättre.
När jag kom hem kände jag mig mest ledsen och trött så jag la mig och vila, är verkligen trött på dagarna, och jag orkar så mycket mindre vilket gör mig arg, jag fungerar inte som innan ialla fall inte än.
Ibland tror jag att jag blir för stressad över att jag ska fungera, att jag ska klara ut allt och att jag ska må bra vilket är så lång ifrån värkligheten just nu. Kanske måste jag lära mig att få vara ledsen och må som jag gör när jag gör det. Det är ju bara så svårt, jag har tre underbara barn som jag måste fungera för och jag har min man som jag vill vara stark för.
Han har nog kommit längre än mig, han kan se ljust på saker och prata framåt, jag har svårt för det. Han kan njuta av vädret och vad ser jag mörker eller bara ännu en dag som man ska ta sig igenom. För är det inte så att man tröttnar på någon som bara är ledsen och har svårt för att njuta av livet?
Undrar om man kommer fungera igen?
Jo det måste man väl på något sätt även om det inte blir som innan, för en sak är säker förändrats har man gjort och man har en ny syn på livet, man ska inte ta något för givet.
Innan vi skulle gå blev Matheus väldigt ledsen och klängig på mig och jag har funderat lite på det kanske är det så att han kände att jag inte mådde alls bra idag. För när vi sen kom till dagis hängde hans sog fast i mig och var så ledsen vilket han annars inte brukar vara. Det var så svårt att släppa honom idag, skulle bara ha kunnat krama honom hela dagen idag.
På vägen hem kände jag mig allt annat än glad, och plötsligt kände jag hur ångesten kröp sig på mer och mer. Först kände jag panik NEJ inte här och inte nu, vill inte, såg en mamma med en barnvagn och tänkte "du ska vara jävligt glad för att du fick behålla din lilla" nej detta gjorde inte saken bättre och varför tänker JAG så?
Varför blir man ständigt påmind om vad som hänt och vad det är som saknas?
Kände mig plötsligt arg också mitt i allt, så nu hade man en massa olika tankar och känslor att föröka hålla i schak tills man ialla fall kom hem innan för dörren, men på något sätt klarade jag ut allt, sjukt nog hörde jag mannen i huvudet som sa "Glöm inte att andas" vilket jag försökte tänka på och plötsligt fungerade jag lite bättre.
När jag kom hem kände jag mig mest ledsen och trött så jag la mig och vila, är verkligen trött på dagarna, och jag orkar så mycket mindre vilket gör mig arg, jag fungerar inte som innan ialla fall inte än.
Ibland tror jag att jag blir för stressad över att jag ska fungera, att jag ska klara ut allt och att jag ska må bra vilket är så lång ifrån värkligheten just nu. Kanske måste jag lära mig att få vara ledsen och må som jag gör när jag gör det. Det är ju bara så svårt, jag har tre underbara barn som jag måste fungera för och jag har min man som jag vill vara stark för.
Han har nog kommit längre än mig, han kan se ljust på saker och prata framåt, jag har svårt för det. Han kan njuta av vädret och vad ser jag mörker eller bara ännu en dag som man ska ta sig igenom. För är det inte så att man tröttnar på någon som bara är ledsen och har svårt för att njuta av livet?
Undrar om man kommer fungera igen?
Jo det måste man väl på något sätt även om det inte blir som innan, för en sak är säker förändrats har man gjort och man har en ny syn på livet, man ska inte ta något för givet.
Liten ängel
Det går en liten ängel
bredvid mig säger mor.
Han har vita vingar och
ögon blåa jag tror.
Han håller mig i handen,
då är jag inte rädd.
Och när jag sedan somnar
han vakar vid min bädd
okänd författare.
Känna dig
Jag sluter mina ögon för då kan jag se dig igen,
då kan jag komma i håg hur det kändes, hur du
kändes.
Din lilla varma kropp mot min.
Jag sluter mina ögon för att minnas hur det var att få
hålla dig tätt in till mig,
att få klappa dina mjuka små fina kinder och få snuffa
på dig och känna hur gott du luktade.
Det finns ju inget som är så fint som att få hålla
i sin nyfödda bebis.
Jag saknar Dig Levi och jag har så svårt att komma vidare utan dig.
Jag trodde att det kanske skulle kännas lite lättare för varje dag som går
men för mig är det helt tvärt om,
för varje dag som går så saknar jag dig lite mer.
Det gör ont, det är en smärta som man inte kan sätta ord på,
detta är en smärta som måste upplevas för att kunna förstå.
Hur kommer man vidare utan att glömma?
För glömma kan jag inte, det vill jag inte, jag vill komma ihåg
allt med Levi, varje liten detalj.
Jag skulle göra allt för att få hålla dig igen,
att få uppleva dig igen.
Olustig känsla
Idag lämnade jag barnen på dagis, något som jag fortfarande kämpar med då jag fortfarande tycker det är tufft att träffa folk och speciellt för första gången efter att Levi dog. Jag tror säkert att andra tycker så om mig med, att det är jobbigt att träffa mig och vissa säkert mer än andra.
Det kändes olustigt idag och jag kände mig illa till mods när jag stötte på med två olika föräldrar, dom ser mig och säger hej men sen är det som om det hänger något spänt i luften. Jag känner mig så obekväm i den situationen att allt jag vill är att springa där ifrån och jag vill knappt se på dom. Vet inte hur jag ska göra för att få det att kännas bättre eller lättare när jag själv tycker det känns så svårt... ...
Åh vad jag önskar att jag kunde ändra på allt... ...
Det är svårt att göra rätt Om du säger till mig "Hur mår du?"
med sympati och medkänsla i din röst,
så svarar jag "Jag mår bra",
därför att prata om min förlust med dig idag är alltför smärtsamt.
Om du träffar mig och inte nämner förlusten som upptar mina tankar, så tror jag att du inte bryr dig tillräckligt om mig, eller är för rädd för att det du säger ska göra mig ledsen.
Det är svårt att göra rätt.
Om du säger "Jag är ledsen för att ditt barn dog", så blir det svårt för mig att svara.
Vad förväntar du att jag ska säga? Jag vill säga "Jag är också ledsen!",
eller "Det är fruktansvärt!".
Jag vill skrika "Det är inte rättvist!"
Men jag gör det inte, för jag vill inte bli upprörd idag.
Inte inför dig.
Så jag svarar "Tack".
Ett tack som betyder så mycket mer än så.
Det betyder tack för att du bryr dig.
Tack för att du försöker hjälpa.
Tack för att du förstår att jag fortfarande lider.
Om du inte vet vad du ska säga till mig så gör det ingenting.
Jag vet inte heller vad jag ska säga till dig.
Om du ser mig le eller skratta, tro inte att jag glömt mitt barn för en stund.
Det har jag inte,
det kan jag inte,
och kommer aldrig att göra.
Säg att jag ser ut att må bra idag.
Jag kommer att förstå vad du menar.
Jag börjar bli bra på att läsa mellan dina rader.
Om du träffar mig och tycker jag ser upprörd eller ledsen ut,
så har du antagligen rätt.
Idag är det kanske en minnesdag för mig,
eller någon händelse har utlöst en våg av sorg inne i mig.
Om du inte säger någonting så tror jag att du inte bryr dig,
men om du skulle säga något,
kanske det gör allt värre.
Försök fråga mig om jag vill prata,
men bli inte förvånad om jag säger nej.
Det är svårt att göra rätt.
Ge inte upp mig, snälla ge inte upp.
Jag behöver dina försök,
hur små eller banala du än tycker att de är.
Jag behöver dina tankar.
Jag behöver dina böner.
Jag behöver din kärlek.
Jag behöver din envishet.
Jag behöver allt detta, men framförallt vill jag bli behandlad som vanligt.
Som jag brukade bli, innan allt detta hände.
Men jag vet att det är omöjligt.
Den där obekymrade naiva personen
är borta för evigt, och det sörjer jag också.
Det är svårt att göra rätt
(av Janne Morén )
Idag är en dag...
Det är en tuff dag idag, vet inte varför men det värker i mig och allt känns så hopplöst och tungt.
Jag gråter och funderar, jag undrar och jag frågar, men jag hör inga svar, jag får inga svar.
Jag önskar ibland att jag kunde trolla bort mig själv, få komma till en plats där allt var lugnt och där ingen visste något om mig, där ingen kunde se mig som "kvinnan som kommer utan sitt nyfödda barn" och där ingen tycker det är märkligt att det fattas en.
Jag vet att även om jag skulle komma till en sån plats så finns mina tanlar och känslor ändå kvar för dom kan jag aldrig trolla bort och det vill jag inte heller, vissa saker vill jag minnas och vissa saker måste jag få minnas...
Just idag är det tufft, idag undrar jag om jag någonsin kommer fungera igen, om jag någon gång kommer få känna mig glad igen och då menar jag riktigt jävla glad?
Kommer jag kunna se mig i speglen och kunna känna att jag är bra för just nu står jag knappt ut.
Barnen springer här, var finns min ork?
Jag älskar dom över allt, men min ork den är inte där idag...
Jag kämpar för att hålla mig ovanför vattenytan för vad händer om jag sjunger längre?
Kommer jag orka upp igen?
Jag kämpar och det kommer jag fortsätta att göra för jag vet att jag behövs, men idag är en dag då jag får lite hjälp att hålla mig uppe, idag är en dag då jag inte orkar kämpa själv...
Jag gråter och funderar, jag undrar och jag frågar, men jag hör inga svar, jag får inga svar.
Jag önskar ibland att jag kunde trolla bort mig själv, få komma till en plats där allt var lugnt och där ingen visste något om mig, där ingen kunde se mig som "kvinnan som kommer utan sitt nyfödda barn" och där ingen tycker det är märkligt att det fattas en.
Jag vet att även om jag skulle komma till en sån plats så finns mina tanlar och känslor ändå kvar för dom kan jag aldrig trolla bort och det vill jag inte heller, vissa saker vill jag minnas och vissa saker måste jag få minnas...
Just idag är det tufft, idag undrar jag om jag någonsin kommer fungera igen, om jag någon gång kommer få känna mig glad igen och då menar jag riktigt jävla glad?
Kommer jag kunna se mig i speglen och kunna känna att jag är bra för just nu står jag knappt ut.
Barnen springer här, var finns min ork?
Jag älskar dom över allt, men min ork den är inte där idag...
Jag kämpar för att hålla mig ovanför vattenytan för vad händer om jag sjunger längre?
Kommer jag orka upp igen?
Jag kämpar och det kommer jag fortsätta att göra för jag vet att jag behövs, men idag är en dag då jag får lite hjälp att hålla mig uppe, idag är en dag då jag inte orkar kämpa själv...
Jobbig dag
Igår gravsatte vi Levi, det blev mer jobbigt än vad jag hade kunnat tro att det skulle kunna bli.
Solen sken och det var riktigt skönt vårväder det kunde inte ha blivit bättre på det sättet.
Jag fick hålla urnan som var inslagen i hans örngott och allt jag kände var att hålla den så nära mig som det bara gick för aldrig mer kommer jag kunna "hålla" i honom igen.
När vi kom till hans plats kändes det så märkligt, ett hål var grävt ett hål där vi skulle sänka ner "honom" Vi tillsammans hela familjen sänkte ner honom medan kyrkklockorna slog för honom det blev fint och allt var så tyst.
Plötsligt blir Melvin ledsen, så förtvivlat ledsen som han aldrig varit innan, det fanns ingen hejd på det. Han lade sig vid hålet och grät och ropade efter Levi hans lilla Levi som vi alla saknar så förtvivlat. Det var nog då Melvin verkligen förstod vad som hänt.
ajag kände att jag hade svårt att få min tid igår, min tid att bara få vara för en stund, det var verkligen laddat med känslor. Innan vi skulle lämna platsen blev även Matheus ledsen och kallade på Levi vid hålet men även det på ett annat sätt, det som kändes bra var att barnen ialla fall kunde få utlopp för lite av deras känslor vilket jag tror var nödvändigt och behövligt.
Jag vet att han har sin plats nu och jag vet att jag kan gå dit när ens jag vill eller behöver och det känns bra och tryggt på något sätt.
Ibilen påvägen hem sen satt vi alla tysta tills Melvin bröt tystnaden och sa
- Mamma jag älskar dig!
Mammas fina Ängel jag saknar dig så och jag älskar dig gränslöst.
Solen sken och det var riktigt skönt vårväder det kunde inte ha blivit bättre på det sättet.
Jag fick hålla urnan som var inslagen i hans örngott och allt jag kände var att hålla den så nära mig som det bara gick för aldrig mer kommer jag kunna "hålla" i honom igen.
När vi kom till hans plats kändes det så märkligt, ett hål var grävt ett hål där vi skulle sänka ner "honom" Vi tillsammans hela familjen sänkte ner honom medan kyrkklockorna slog för honom det blev fint och allt var så tyst.
Plötsligt blir Melvin ledsen, så förtvivlat ledsen som han aldrig varit innan, det fanns ingen hejd på det. Han lade sig vid hålet och grät och ropade efter Levi hans lilla Levi som vi alla saknar så förtvivlat. Det var nog då Melvin verkligen förstod vad som hänt.
ajag kände att jag hade svårt att få min tid igår, min tid att bara få vara för en stund, det var verkligen laddat med känslor. Innan vi skulle lämna platsen blev även Matheus ledsen och kallade på Levi vid hålet men även det på ett annat sätt, det som kändes bra var att barnen ialla fall kunde få utlopp för lite av deras känslor vilket jag tror var nödvändigt och behövligt.
Jag vet att han har sin plats nu och jag vet att jag kan gå dit när ens jag vill eller behöver och det känns bra och tryggt på något sätt.
Ibilen påvägen hem sen satt vi alla tysta tills Melvin bröt tystnaden och sa
- Mamma jag älskar dig!
Mammas fina Ängel jag saknar dig så och jag älskar dig gränslöst.
Imorgon
Sitter här och allt jag egentligen tänker på är morgondagen. Imorgon är dagen då Levi får sin plats på kyrkogården, får platsen dit vi alla kan gå när vi vill känna Levi lite extra nära oss.
Mitt älskade barn jag har så svårt att förstå att det blivit så, har så svårt att förstå allt just nu, allt snurrar som ett hjul i mitt huvud, tror till och med att allt är svart i mellan åt.
Det var verkligen inte såhär det skulle blivit, men livet vill oss annorlunda och varje dag tvingas jag leva utan dig, varje dag påminns jag om hur mycket du fattas i allt vad jag/vi gör och det gör så ont
Det gör så jävla ont....
Älskade Levi vi valde dig en plats med mycket sol en plats som gav "lugn"
Det blir platsen vi kommer att vårda för dig och den betyder redan mycket för mig.
Jag saknar dig så min son...
Älskade barn, jag saknar dig så,
du
finns i mitt hjärta som måste fortsätta
slå.
Mitt älskade barn jag har så svårt att förstå att det blivit så, har så svårt att förstå allt just nu, allt snurrar som ett hjul i mitt huvud, tror till och med att allt är svart i mellan åt.
Det var verkligen inte såhär det skulle blivit, men livet vill oss annorlunda och varje dag tvingas jag leva utan dig, varje dag påminns jag om hur mycket du fattas i allt vad jag/vi gör och det gör så ont
Det gör så jävla ont....
Älskade Levi vi valde dig en plats med mycket sol en plats som gav "lugn"
Det blir platsen vi kommer att vårda för dig och den betyder redan mycket för mig.
Jag saknar dig så min son...
Älskade barn, jag saknar dig så,
du
finns i mitt hjärta som måste fortsätta
slå.
Förlossningen
Jag kommer knappt ihåg bilfärden till förlossningen eller mina tankar och känslor.
Väl framme ringde vi på dörren, men denna gången var det inte av glädje, det fanns ingen glädje som väntade där på andra sidan. Det sitter en mamma med sitt nyfödda barn på stolarna utanför, jag tittar och jag kommer än ihåg mina tankar, där sitter du med ditt lilla pyre medans jag står här med en smärta som inte går att beskriva med ord, om du bara visste hur skört livet är och vilken enorm tur du har, fy fan för att dom får sitta där och vissa vad dom har fått...
Liv och död är SÅ nära...
Dörren öppnas en undersköterska tar emot oss och undrade vad hon kunde hjälpa oss med, INGET vet jag att jag svarade henne. Björn sa att vår barnmorska ringt och direkt förstod hon, och plötsligt kom "teamet" som skulle ha hand om oss en barnmorska och en annan undersköterska. Dom presenterade sig och visade in oss på ett rum, rum nummer 10. Ett rum fyllt med en massa olika känslor, för det var även i detta rum min första son föddes.
Jag la mig på sängen, jag vet att jag försökte känna efter lite extra, jo men kanske, visst kände jag en liten puff från magen nu? Kanske lever han ändå... När förnuftet kom ifatt det var bara något jag så gärna ville känna.
Läkaren kommer in har ultraljud maskinen med sig, det är tyst, denna gången vänds inte skärmen emot oss, denna gången vill jag heller inte se. Det känns som ett svart moln hänger över oss och det är så tyst så tyst och så länge. Tyvärr där finns inget hjärta som slår tårarna sprutar igen, jag vet det sluta säg det vill inte höra att mitt barn är dött, vill inte ta dess ord i min mun och jag vill inte höra dom ifrån någon annan heller det gör så ont...
Nu började en plågsam väntan, väntan på att få svar på prover, väntan på att bli igångsatt, vänta på att föda vår son.
Föda ett dött barn, snälla ni, ni kan väl bara skära upp mig och ta ut den, varför ska man behöva genomgå en förlossning också?
Fick förklarat för mig eller oss att detta var viktigt för sorgearbetet efter och för kroppen i sig. Jag vet jag bara kände det som ännu en käftsmäll, hur kan detta på något sätt bli bra?
18.30 får jag min första tablett som ska sätta igång förlossningen, hjälp vill inte ha den vill inte ta den men måste. Nu är det bara och vänta igen.
Vid nio kommer min syster, min kära syster hon hade varit hemma med morfar och de andra barnen, försökt finnas för dom. Åh vad jag saknade barnen och vad jag även tänkte på Hannes, hur kände han sig och vad tänkte han? syrran berättade att allt flöt på men att det så klart var lite oroligt.
Vid denna tiden hade även farmor kommit till oss.
Vi grät och prata om vartannat om någon bara kunde ta min plats om jag bara fick vakna upp ur denna mardröm.
Mannen höll mig i sin famn när jag fick en ångest atck och jag skulle gå ifrån förlossningen, på något sätt lyckades kan trycka på knappen och undersköterskan kom in till oss Björn berätta läget, sen kom barnmorskan och gav mig oxascand.
22.30 var det dax för nästa undersökning, inget hade hänt trots att jag börjat få lite små värkar bara att få en tablett till och vänta, denna jävla väntan och vad är det vi väntar på?
Värkarna började bli kraftigare min syster låg hos mig på sängen och höll på min mage hon fråga mig flera gånger om jag inte skulle be om smärtlindring men det ville jag inte, jag vill känna, behöver få känna... ...
Ytterligare fyra timmar senare 02.30 dax för kontroll, det första bm säger är, - Nä inget har hänt...
VA lägg av nu orkar jag inte mer. Ändrar mig lite i sängen och då, jo visst hade det hänt något öppen mellan 6-8cm, det närmar sig. Jag går upp för att gå på toa och sen är det som det sa PANG för sen startade på "riktigt" jag sluter mina ögon och jag höll dom stängda under hela förlossningen öppnade dom inte en ända gång...
03.15 börja jag känna riktigt tryck och då sitter jag på en stol, känner hur det trycker på, reser mig plötsligt och skriker - Nu kommer han...
Upp i sängen, känner hur han står mellan mina ben och nästan är i trosorna på mig två krystvärkar till sen 03.25 föds våran underbara lilla kille Levi <3
Jag trodde aldrig att jag skulle vilja ha upp honom på mitt bröst men det fanns inget annat, klart jag ville ha min son hos mig. Jag ville se honom, ta på honom suga in varje liten detalj om honom så jag inte missade något. Han hade mycket hår, vilket inget av dom andra har haft åh han var så fin, lika fin som något av dom andra en ljuvlig kille som var 53cm lång och 3380g tung det ända felet var att han inte kunde andas, att hans lilla hjärta inte kunde slå, hur kunde det bli så här?
En fråga som kom upp i mitt huvud och som jag frågade var, har jag blivit mamma?
- Oja det har du tro inget annat och dina andra barn har blivit store brödrar och det är viktigt att dom får veta det och får träffa sin bror.
Va träffa? Det hade jag inte tänkt på alls, men det är ju klart dom ska, det är ju deras efterlängtade lillebror som dom kramat och pratat med varje dag under långtid nu. Åh vad jag saknade killarna nu.
Vad kommer hända nu då? Detta var en situation man inte hade någon kändedom om alls (sån tur är)
Personalen berättade för mig att vi fick vara med Levi så länge vi ville, att nära gärna fick komma och hälsa på honom, att prästen skulle komma, kuratorn skulle komma och en fotograf.
Men nu hade vi en stund med Levi själva först. Vi klädde på honom hans kläder, han fick sin filt och snutte och en gosedjur från moster.
Jag vet att jag vid flera tillfällen önskade och hoppades att han plötsligt skulle vakna och öppna sina ögon och titta på oss, att han skulle börja skrika men nä det hände ju aldrig och jag visste ju det någonstans men jag ville inte att det skulle vara såhär tyst så jävla tyst trots allt kaos i mitt huvud.
Prästen kom runt tio, vid samma tillfälle kom läkaren som vi träffat dagen innan in bara för att höra hur vi mådde.
Vi bestämde med prästen att vi skulle ha en namncermoni för Levi och då skulle även våra familjer komma och barnen skulle få träffa sin bror.
Strax innan klockan tre var rum nummer 10 på förlossningen fullt, min familj, Björns familj och våra andra barn.
Hannes kom in på rummet hoppade upp hos mig på sängen tittade på sin bror och säger,
- Mamma jag trodde inte att han skulle vara så fin!
Efter dom orden fylldes mitt hjärta av värme, tänk vad barn är underbara.
Melvin satt mitt emot mig på sängen och tog Levis lilla hand och sa
- Titta mamma han har nagellack.
Man kunde ju inte annat än att le och tycka att han är så go våran Melvin. Lilla Matheus tittade mest på lillebror och skrattade och pillade lite på honom och det var ju hans sätt.
Levi vad du kommer fattas bland dina syskon och ibland oss... ...
Väl framme ringde vi på dörren, men denna gången var det inte av glädje, det fanns ingen glädje som väntade där på andra sidan. Det sitter en mamma med sitt nyfödda barn på stolarna utanför, jag tittar och jag kommer än ihåg mina tankar, där sitter du med ditt lilla pyre medans jag står här med en smärta som inte går att beskriva med ord, om du bara visste hur skört livet är och vilken enorm tur du har, fy fan för att dom får sitta där och vissa vad dom har fått...
Liv och död är SÅ nära...
Dörren öppnas en undersköterska tar emot oss och undrade vad hon kunde hjälpa oss med, INGET vet jag att jag svarade henne. Björn sa att vår barnmorska ringt och direkt förstod hon, och plötsligt kom "teamet" som skulle ha hand om oss en barnmorska och en annan undersköterska. Dom presenterade sig och visade in oss på ett rum, rum nummer 10. Ett rum fyllt med en massa olika känslor, för det var även i detta rum min första son föddes.
Jag la mig på sängen, jag vet att jag försökte känna efter lite extra, jo men kanske, visst kände jag en liten puff från magen nu? Kanske lever han ändå... När förnuftet kom ifatt det var bara något jag så gärna ville känna.
Läkaren kommer in har ultraljud maskinen med sig, det är tyst, denna gången vänds inte skärmen emot oss, denna gången vill jag heller inte se. Det känns som ett svart moln hänger över oss och det är så tyst så tyst och så länge. Tyvärr där finns inget hjärta som slår tårarna sprutar igen, jag vet det sluta säg det vill inte höra att mitt barn är dött, vill inte ta dess ord i min mun och jag vill inte höra dom ifrån någon annan heller det gör så ont...
Nu började en plågsam väntan, väntan på att få svar på prover, väntan på att bli igångsatt, vänta på att föda vår son.
Föda ett dött barn, snälla ni, ni kan väl bara skära upp mig och ta ut den, varför ska man behöva genomgå en förlossning också?
Fick förklarat för mig eller oss att detta var viktigt för sorgearbetet efter och för kroppen i sig. Jag vet jag bara kände det som ännu en käftsmäll, hur kan detta på något sätt bli bra?
18.30 får jag min första tablett som ska sätta igång förlossningen, hjälp vill inte ha den vill inte ta den men måste. Nu är det bara och vänta igen.
Vid nio kommer min syster, min kära syster hon hade varit hemma med morfar och de andra barnen, försökt finnas för dom. Åh vad jag saknade barnen och vad jag även tänkte på Hannes, hur kände han sig och vad tänkte han? syrran berättade att allt flöt på men att det så klart var lite oroligt.
Vid denna tiden hade även farmor kommit till oss.
Vi grät och prata om vartannat om någon bara kunde ta min plats om jag bara fick vakna upp ur denna mardröm.
Mannen höll mig i sin famn när jag fick en ångest atck och jag skulle gå ifrån förlossningen, på något sätt lyckades kan trycka på knappen och undersköterskan kom in till oss Björn berätta läget, sen kom barnmorskan och gav mig oxascand.
22.30 var det dax för nästa undersökning, inget hade hänt trots att jag börjat få lite små värkar bara att få en tablett till och vänta, denna jävla väntan och vad är det vi väntar på?
Värkarna började bli kraftigare min syster låg hos mig på sängen och höll på min mage hon fråga mig flera gånger om jag inte skulle be om smärtlindring men det ville jag inte, jag vill känna, behöver få känna... ...
Ytterligare fyra timmar senare 02.30 dax för kontroll, det första bm säger är, - Nä inget har hänt...
VA lägg av nu orkar jag inte mer. Ändrar mig lite i sängen och då, jo visst hade det hänt något öppen mellan 6-8cm, det närmar sig. Jag går upp för att gå på toa och sen är det som det sa PANG för sen startade på "riktigt" jag sluter mina ögon och jag höll dom stängda under hela förlossningen öppnade dom inte en ända gång...
03.15 börja jag känna riktigt tryck och då sitter jag på en stol, känner hur det trycker på, reser mig plötsligt och skriker - Nu kommer han...
Upp i sängen, känner hur han står mellan mina ben och nästan är i trosorna på mig två krystvärkar till sen 03.25 föds våran underbara lilla kille Levi <3
Jag trodde aldrig att jag skulle vilja ha upp honom på mitt bröst men det fanns inget annat, klart jag ville ha min son hos mig. Jag ville se honom, ta på honom suga in varje liten detalj om honom så jag inte missade något. Han hade mycket hår, vilket inget av dom andra har haft åh han var så fin, lika fin som något av dom andra en ljuvlig kille som var 53cm lång och 3380g tung det ända felet var att han inte kunde andas, att hans lilla hjärta inte kunde slå, hur kunde det bli så här?
En fråga som kom upp i mitt huvud och som jag frågade var, har jag blivit mamma?
- Oja det har du tro inget annat och dina andra barn har blivit store brödrar och det är viktigt att dom får veta det och får träffa sin bror.
Va träffa? Det hade jag inte tänkt på alls, men det är ju klart dom ska, det är ju deras efterlängtade lillebror som dom kramat och pratat med varje dag under långtid nu. Åh vad jag saknade killarna nu.
Vad kommer hända nu då? Detta var en situation man inte hade någon kändedom om alls (sån tur är)
Personalen berättade för mig att vi fick vara med Levi så länge vi ville, att nära gärna fick komma och hälsa på honom, att prästen skulle komma, kuratorn skulle komma och en fotograf.
Men nu hade vi en stund med Levi själva först. Vi klädde på honom hans kläder, han fick sin filt och snutte och en gosedjur från moster.
Jag vet att jag vid flera tillfällen önskade och hoppades att han plötsligt skulle vakna och öppna sina ögon och titta på oss, att han skulle börja skrika men nä det hände ju aldrig och jag visste ju det någonstans men jag ville inte att det skulle vara såhär tyst så jävla tyst trots allt kaos i mitt huvud.
Prästen kom runt tio, vid samma tillfälle kom läkaren som vi träffat dagen innan in bara för att höra hur vi mådde.
Vi bestämde med prästen att vi skulle ha en namncermoni för Levi och då skulle även våra familjer komma och barnen skulle få träffa sin bror.
Strax innan klockan tre var rum nummer 10 på förlossningen fullt, min familj, Björns familj och våra andra barn.
Hannes kom in på rummet hoppade upp hos mig på sängen tittade på sin bror och säger,
- Mamma jag trodde inte att han skulle vara så fin!
Efter dom orden fylldes mitt hjärta av värme, tänk vad barn är underbara.
Melvin satt mitt emot mig på sängen och tog Levis lilla hand och sa
- Titta mamma han har nagellack.
Man kunde ju inte annat än att le och tycka att han är så go våran Melvin. Lilla Matheus tittade mest på lillebror och skrattade och pillade lite på honom och det var ju hans sätt.
Levi vad du kommer fattas bland dina syskon och ibland oss... ...
Min förlust
Min fjärde graviditet var väl igentligen allt annat än planerat men efter att chocken laggt sig så fanns det ingen annat än glädje och förväntan som växte innom mig och min man.
Vi visste att graviditeten nog kom till att bli rätt tuff för mig då jag får svår foglossning tidigare och redan har problem med snett bäcken men all smärta är ju värt det, man får ju de finaste man kan tänka sig i världen efter. Foglossningen kom som väntat rätt tidigt dock var den inte alls så illa som jag eller min barnmorska hade räknat med. Jag kräkte i 16v men detta var väl igentligen inte heller en överraskning för mig då jag låg och spydde i 24v när jag väntade mitt tredje barn.
Dagarna gick och så även månaderna, magen växte och lillkillen var en väldigt pigg liten krabat som alltid höll igång där inne.
Morgonen den 25/12-2011 vaknade jag som vanligt fast med en stark känsla av oro i kroppen, något kändes anorlunda men vad visste jag väl inte riktigt än.
Denna dagen skulle vi hem och fira min mans bror vilket kändes viktigt så jag gjorde inte så mycket "väsen" över min oro utan tänkte att detta var något som kom att kännas bättre under dagen. Men det kändes inte bättre, runt eftermiddagen sa jag till min man att jag tyckte "pyret" var väldigt lugnt. Kanske borde vi ringt in till förlossningen redan denna dagen men det gjorde vi aldrig.
Den 26/12-2011 Vaknar jag upp med samma känsla och "pyret" känns inte alls som han brukade göra, oro och panik började smyga sig på. Mannen sa direkt till mig att gå och ringa till förlossningen vilket jag även gjorde och dom ville att vi skulle komma in direkt. Vi ringde barnens farmor som kom snabbt så vi kunde åka in. tusentals tankar kom och gick och oron kröp i hela min kropp vad är det som händer?
Inne på förlossningen blev vi mottagna av en undersköterska som visade in oss i ett extrarum. Där koplade hon upp mig till ctg, lättnad hjärtljuden fans där om dock lite snabba. En barnmorska kommer in tar blocdtrycket som var på gränsen även en del blodprover togs. Banets hjärtljud blev ännu lite snabbare så dom bökade runt med mig i sängen för att se om det hjälpte om jag låg på annat sätt men det gjorde det inte. Vi blev lämnade ensama i rummet under en stund, och hans hjärtlud blev superhöga, plötsligt fylldes rummet av barnmorskor, undersköterska och läkare. Dom gjorde ultraljud för att räkna hjärtluden när dom såg hjärtat slå.
Panik, vad händer? Varför säger ingen något?
Tillslut lugnade hjärtat ner sig och alla drog en suck av lättnad och doktorn sa några ord som fastnat i mitt huvud - Än behöver vi inte ta ut någon bebis.
Det vi inte visste då var att om dom "tagit ut" honom hade han levt idag.
Jag blev inlagd på avdelning 44 för observation och regelbbunden ctg tagning. Allt såg bra ut och han rörde sig äntligen som han brukade göra igen.
Den 27/12-2011 kom läkaren och sa att allt verkade bra och att det inte fanns något som tydde på att barnet inte mådde bra nu. Att hjärtat rusade så dagen innan förklarades med ytterligare några prover skulle tas och även en flödesmätning skulle göras och såg allt bra ut då skulle jag få åka hem igen. Allt såg bra ut så jag blev utskriven med ordination på återkontroll den 29/12 på specialistmödravården.
Både mannen och jag kände en del oror än men dom hade ju verkligen kollat både mig och barnet så vi kunde inte göra mer. Väl hemma sen rullade dagarna på barnen och inplanerade aktiviteter.
Den 29/12-2011 på specialistmödravården kopplades jag upp till ctg och blodprover togs även denna gången. Efter några timmars väntan fick vi svar på proverna i korridoren av läkaren att allt såg bra ut. Det bar bara att åka hem igen med tron på att allt kom att gå lika bra som de gjort dom andra gångerna.
En vecka gick utan någon direkt känsla av att han mådde sämre inne i magen, men jag hade en innre oro, men när jag tog upp den med läkare så kändes den så obefogad då alla prover dom gjort varit bra. Det fanns inget som visade att något var fel.
Den 10/1-2012 fick jag återigen den där otäcka känslan av att allt inte var som det brukade där inne, denna gången berättade jag snabbare för mannen som hjälpte mig att "knuffa" igång honom igen och ja han kom igång igen.
Samma sak den 12/1-2012 bara det att denna dagen tog det lite längre tid innan det kändes bra igen.
Enligt läkarna och barnmorskorna så var det ju heller inget konstigt att han var mindre aktiv på förmiddagen för det var ju "normalt" såhär i slutet av graviditeten, trots att jag sa att mitt barn alltid varit aktiv även på förmiddagen.
Den 15/1-2012 var en vanlig söndag, de stora killarna var på kalas och jag var hemma med lilleman. Kvällen var lugn och efter att barnen lagt sig satt jag och mannen och mös i soffan och lekte med lillemans lilla fot som for över min mage, åh detta är underbart att få känna dig innom mig och veta att vi snart ses, för nu längtar vi så efter dig och syskonen är så otåliga nu.
Det vi inte visste när vi la oss denna kvällen var att imorgon när vi vaknar skulle vårt liv rasa samman totalt och att inget skulle bli det samma igen.
Den 16/1-2012 vakanar jag av att mannen väcker mig strax innan nio, han skulle iväg och lämna två av tre barn på dagis, vår älsta son skulle stanna hemma med oss denna dag för en mysig dag ensam med oss utan några syskon. Det ända vi skulle göra var att åka till barnmorskan klockan ett men detta var något han följt med på innan och tyckte var mysigt att få höra lillebrors hjärta slå.
Det var igentligen inte förrens sunt elva jag började fundera över lilleman, jag lutade mig över magen och fick ingen spark vilket jag alltid annars får när jag "klämmer" hans lilla kropp så.
Lutar mig tillbaks i soffan och börjar trycka för att försöka få någon knuff eller spart tillbaks men den händer inget, allt är stilla. Oror genom kroppen men än ingen panik, detta har ju hänt innan.
Jag går och lägger mig på sängen och trycker men det händer inget, inget alls. Ropar på mannen som kommer, han börjar också knuffa och klämma men inget händer, då kom tårrarna och känslan av att något var fel, väldigt fel.
Klockan 13 sitter vi i väntrummet jag med min starka oro, mannen som sitter och läser för sonen, klockan som tickar, varför kalalr hon inte in oss?
Strax efter ett sitter vi vid hennes skrivbord, hon pratar öppnar journlen åh snälla va tyst så jag kan få berätta att det känns anorlunda idag, att det inte känns som det brukar.
Äntligen frågar hon hur det är, jag berättar fort att jag inte kännt honom denna dagen alls. Hon är rätt lugn och säger att det är rätt normalt såhär i slutet men att hon ska lyssna.
Jag lägger mig på sängen, drar upp tröjan, min barnmorska känner men inte heller denna gången får vi något gehör, det är så stilla där inne, varför?
Nu ska vi lyssna på hjärtat, nu snart kommer även min värsta mardröm bli sann...
Hon letar och hon letar men det är tyst så väldigt tyst, jag börjar storgråta, får panik, glömmer att min stora lilla kille som inte ens fyllt fem är i rummet, även han gråter, han gåter för att hans mamma är så ledsen, han har inte forstått varför än. Jag blir medveten om honom, försöker ta mig samman men det gick bara en stund sen kommer det igen gråten och denna enorma smärtan. Snälla någon ta mig härifrån, nu vill jag inte vara med längre, detta kan inte hända oss,och inte nu när min son är med.
Vad händer nu?
Nu kommer jag ringa förlossningen och berätta att ni är påväg in, där kollar dom med ultraljud om det verkligen är som jag befarar.
Vägen till bilen kändes som en evig väg... Hur ska detta sluta? Mannen har förklarat för vår son vad som hänt och att morfar ska se efter honom. Vi är alltså påväg till min familj för att lämna av honom, jaha vad säger man till dom och vad ska dom säga till mig? Mitt barn är dött...
Kommer till mormor och morfar, möts av en ledsen mamma som tar mig i sina armar, åh mamma snälla ta mig här ifrån låt inte detta hända, jag orkar inte mer, hur ska jag orka leva vidare nu? Sen kom tankarna på Hannes var är han? Han ligger på soffan sa morfar, jag går in till honom, han har somnat.
Åh stakars min underbara Hannes att du skulle behöva vara med om detta.
Smeker hans kind, vill inte lämna honom men jag måste, jag måste åka till förlossningen, måste få det hämska beskedet ännu en gång.
Dax att åka min mamma följer med...
Vi visste att graviditeten nog kom till att bli rätt tuff för mig då jag får svår foglossning tidigare och redan har problem med snett bäcken men all smärta är ju värt det, man får ju de finaste man kan tänka sig i världen efter. Foglossningen kom som väntat rätt tidigt dock var den inte alls så illa som jag eller min barnmorska hade räknat med. Jag kräkte i 16v men detta var väl igentligen inte heller en överraskning för mig då jag låg och spydde i 24v när jag väntade mitt tredje barn.
Dagarna gick och så även månaderna, magen växte och lillkillen var en väldigt pigg liten krabat som alltid höll igång där inne.
Morgonen den 25/12-2011 vaknade jag som vanligt fast med en stark känsla av oro i kroppen, något kändes anorlunda men vad visste jag väl inte riktigt än.
Denna dagen skulle vi hem och fira min mans bror vilket kändes viktigt så jag gjorde inte så mycket "väsen" över min oro utan tänkte att detta var något som kom att kännas bättre under dagen. Men det kändes inte bättre, runt eftermiddagen sa jag till min man att jag tyckte "pyret" var väldigt lugnt. Kanske borde vi ringt in till förlossningen redan denna dagen men det gjorde vi aldrig.
Den 26/12-2011 Vaknar jag upp med samma känsla och "pyret" känns inte alls som han brukade göra, oro och panik började smyga sig på. Mannen sa direkt till mig att gå och ringa till förlossningen vilket jag även gjorde och dom ville att vi skulle komma in direkt. Vi ringde barnens farmor som kom snabbt så vi kunde åka in. tusentals tankar kom och gick och oron kröp i hela min kropp vad är det som händer?
Inne på förlossningen blev vi mottagna av en undersköterska som visade in oss i ett extrarum. Där koplade hon upp mig till ctg, lättnad hjärtljuden fans där om dock lite snabba. En barnmorska kommer in tar blocdtrycket som var på gränsen även en del blodprover togs. Banets hjärtljud blev ännu lite snabbare så dom bökade runt med mig i sängen för att se om det hjälpte om jag låg på annat sätt men det gjorde det inte. Vi blev lämnade ensama i rummet under en stund, och hans hjärtlud blev superhöga, plötsligt fylldes rummet av barnmorskor, undersköterska och läkare. Dom gjorde ultraljud för att räkna hjärtluden när dom såg hjärtat slå.
Panik, vad händer? Varför säger ingen något?
Tillslut lugnade hjärtat ner sig och alla drog en suck av lättnad och doktorn sa några ord som fastnat i mitt huvud - Än behöver vi inte ta ut någon bebis.
Det vi inte visste då var att om dom "tagit ut" honom hade han levt idag.
Jag blev inlagd på avdelning 44 för observation och regelbbunden ctg tagning. Allt såg bra ut och han rörde sig äntligen som han brukade göra igen.
Den 27/12-2011 kom läkaren och sa att allt verkade bra och att det inte fanns något som tydde på att barnet inte mådde bra nu. Att hjärtat rusade så dagen innan förklarades med ytterligare några prover skulle tas och även en flödesmätning skulle göras och såg allt bra ut då skulle jag få åka hem igen. Allt såg bra ut så jag blev utskriven med ordination på återkontroll den 29/12 på specialistmödravården.
Både mannen och jag kände en del oror än men dom hade ju verkligen kollat både mig och barnet så vi kunde inte göra mer. Väl hemma sen rullade dagarna på barnen och inplanerade aktiviteter.
Den 29/12-2011 på specialistmödravården kopplades jag upp till ctg och blodprover togs även denna gången. Efter några timmars väntan fick vi svar på proverna i korridoren av läkaren att allt såg bra ut. Det bar bara att åka hem igen med tron på att allt kom att gå lika bra som de gjort dom andra gångerna.
En vecka gick utan någon direkt känsla av att han mådde sämre inne i magen, men jag hade en innre oro, men när jag tog upp den med läkare så kändes den så obefogad då alla prover dom gjort varit bra. Det fanns inget som visade att något var fel.
Den 10/1-2012 fick jag återigen den där otäcka känslan av att allt inte var som det brukade där inne, denna gången berättade jag snabbare för mannen som hjälpte mig att "knuffa" igång honom igen och ja han kom igång igen.
Samma sak den 12/1-2012 bara det att denna dagen tog det lite längre tid innan det kändes bra igen.
Enligt läkarna och barnmorskorna så var det ju heller inget konstigt att han var mindre aktiv på förmiddagen för det var ju "normalt" såhär i slutet av graviditeten, trots att jag sa att mitt barn alltid varit aktiv även på förmiddagen.
Den 15/1-2012 var en vanlig söndag, de stora killarna var på kalas och jag var hemma med lilleman. Kvällen var lugn och efter att barnen lagt sig satt jag och mannen och mös i soffan och lekte med lillemans lilla fot som for över min mage, åh detta är underbart att få känna dig innom mig och veta att vi snart ses, för nu längtar vi så efter dig och syskonen är så otåliga nu.
Det vi inte visste när vi la oss denna kvällen var att imorgon när vi vaknar skulle vårt liv rasa samman totalt och att inget skulle bli det samma igen.
Den 16/1-2012 vakanar jag av att mannen väcker mig strax innan nio, han skulle iväg och lämna två av tre barn på dagis, vår älsta son skulle stanna hemma med oss denna dag för en mysig dag ensam med oss utan några syskon. Det ända vi skulle göra var att åka till barnmorskan klockan ett men detta var något han följt med på innan och tyckte var mysigt att få höra lillebrors hjärta slå.
Det var igentligen inte förrens sunt elva jag började fundera över lilleman, jag lutade mig över magen och fick ingen spark vilket jag alltid annars får när jag "klämmer" hans lilla kropp så.
Lutar mig tillbaks i soffan och börjar trycka för att försöka få någon knuff eller spart tillbaks men den händer inget, allt är stilla. Oror genom kroppen men än ingen panik, detta har ju hänt innan.
Jag går och lägger mig på sängen och trycker men det händer inget, inget alls. Ropar på mannen som kommer, han börjar också knuffa och klämma men inget händer, då kom tårrarna och känslan av att något var fel, väldigt fel.
Klockan 13 sitter vi i väntrummet jag med min starka oro, mannen som sitter och läser för sonen, klockan som tickar, varför kalalr hon inte in oss?
Strax efter ett sitter vi vid hennes skrivbord, hon pratar öppnar journlen åh snälla va tyst så jag kan få berätta att det känns anorlunda idag, att det inte känns som det brukar.
Äntligen frågar hon hur det är, jag berättar fort att jag inte kännt honom denna dagen alls. Hon är rätt lugn och säger att det är rätt normalt såhär i slutet men att hon ska lyssna.
Jag lägger mig på sängen, drar upp tröjan, min barnmorska känner men inte heller denna gången får vi något gehör, det är så stilla där inne, varför?
Nu ska vi lyssna på hjärtat, nu snart kommer även min värsta mardröm bli sann...
Hon letar och hon letar men det är tyst så väldigt tyst, jag börjar storgråta, får panik, glömmer att min stora lilla kille som inte ens fyllt fem är i rummet, även han gråter, han gåter för att hans mamma är så ledsen, han har inte forstått varför än. Jag blir medveten om honom, försöker ta mig samman men det gick bara en stund sen kommer det igen gråten och denna enorma smärtan. Snälla någon ta mig härifrån, nu vill jag inte vara med längre, detta kan inte hända oss,och inte nu när min son är med.
Vad händer nu?
Nu kommer jag ringa förlossningen och berätta att ni är påväg in, där kollar dom med ultraljud om det verkligen är som jag befarar.
Vägen till bilen kändes som en evig väg... Hur ska detta sluta? Mannen har förklarat för vår son vad som hänt och att morfar ska se efter honom. Vi är alltså påväg till min familj för att lämna av honom, jaha vad säger man till dom och vad ska dom säga till mig? Mitt barn är dött...
Kommer till mormor och morfar, möts av en ledsen mamma som tar mig i sina armar, åh mamma snälla ta mig här ifrån låt inte detta hända, jag orkar inte mer, hur ska jag orka leva vidare nu? Sen kom tankarna på Hannes var är han? Han ligger på soffan sa morfar, jag går in till honom, han har somnat.
Åh stakars min underbara Hannes att du skulle behöva vara med om detta.
Smeker hans kind, vill inte lämna honom men jag måste, jag måste åka till förlossningen, måste få det hämska beskedet ännu en gång.
Dax att åka min mamma följer med...
onsdag 14 mars 2012
Vid graven
Idag var jag och lämnade Levis örngott hos vaktmästaren på kyrkogården för att de skulle slå in hans urna med det. När jag var där fick jag känslan av att jag var tvungen att gå till hans gravplats. Vet inte varför, men jag längtade dit. Det har jag gjort länge, att få gå till honom och där han är. Men nu är han ju inte där riktigt än, så jag var nog den enda som krattade en plats utan vare sig kropp eller gravsten, men det kändes skönt att göra det för honom. Tänker på vad jag hände på spädbarnsfondens möte igår - att sköta sitt döda barns gravplats är att visa sin kärlek på ett fysiskt sätt för någon som man inte kan nå på något annat vis, det stämmer bra. Är glad för att de mötena finns, man får tänka mycket. Är också otroligt glad för min familj och min fru som får allt att gå ihop, även om det inte gör det. Verkligheten är ganska krass, vardagen stannar inte, även om livet aldrig kommer kännas som innan, även om ilska blir till sorg.
måndag 12 mars 2012
Ovanlig faktura
Idag kom det en faktura man inte hade förväntat sig för några månader sen - för att längga nytt singel på gravplatsen. Livet kan förändras fort, tyvärr tänker man inte på det förens det redan gjort det.
söndag 11 mars 2012
Bära ner något som inte borde bäras ner.
Idag bar jag ner sängen till förrådet. Levis säng har stått på sin plats sen veckorna innan han kom till oss, och sen dess har den fått stå kvar med sakerna som vi samlat på oss sen hans död. Däri låg hans ultraljudsbilder, snutten han hade när han kommit till oss, kläder han aldrig fick bära och sängen var hela tiden bäddad med hans sängkläder. Det är samma sängkläder som hans urna kommer sänkas ner med, så på något sätt får han sova med dem ändå.
Det är en säng som blivit nedburen långt innan den borde, långt innan vi någonsin föreställt sig.
Det är en säng som blivit nedburen långt innan den borde, långt innan vi någonsin föreställt sig.
måndag 5 mars 2012
Inte en dag
Det går inte en dag utan att jag tänker på Levi. Det kan vara i olika situationer där jag ser framför mig hur han skulle varit med, det kan också vara av ren saknad efter honom. Så när jag är vaken så tänker jag flera gånger på honom, men jag har inte en endaste gång drömt om honom eller det som hände. Jag kan inte förstå varför jag inte drömmer om honom, som man drömmer om allt annat - jag vill drömma om honom för att komma närmre.
En stark känsla som jag hade tiden efter var att jag ville uppleva allt igen - gå igenom förlossningen tillsammans med min fru och få sitta där med Levi i min famn när allt var över. Jag skulle kunna tänka mig att göra allt det igen bara för att få hålla honom lite till, få vara honom nära och få chansen att på riktigt ser hur vacker han var.
Vår äldsta son har bearbetat mycket efter Levis död, och igår så sa han till J att han ville inte dö, för då var man tvungen att bara ligga på kyrkogården och det tyckte han inte var något kul. Barns rationella tankar är fantastiska,
söndag 4 mars 2012
Dödsannonsen
Igår fanns Levis dödsannons publicerad i Sydsvenskan, en vecka efter vad det var tänkt. Det är givetvis en sorlig tanke att annonsera ut sitt barns död, men vi gjorde det för att det kändes som att vi ville att alla skulle veta – jag är så stolt över min son att jag skulle vilja visa honom för alla, för att visa att här är min underbart vackra son, oavsett om han finns kvar här eller inte. Dödsannonsen finns till för att hjälpa oss med det – att visa att vi har förlorat något väldigt viktigt, något som är oersättligt.
Jag har aldrig trott på något som har med religion att göra, aldrig velat sluta mig till att där finns någon annan som skulle bestämma över våra öden och liv, bara för att vi själva inte orkar göra det, men så samtidigt som detta hände så slog det mig – det enda jag vill är att där finns någon som tar hand om Levi nu när vi berövades möjligheten att göra det, att där finns någon som ser till hans bästa och ser till att han har det så bra han kan ha det. Då inser jag hur dubbelmoraliskt det är – jag tror inte på att där finns en gud, men jag vill gärna att han tar hand om min son. Så är det, jag tror inte, men måste jag tro så är det att han åtminstone ska ta hand om Levi nu när han inte gav oss chansen.
Idag är det 48 dagar sedan Levi dog, vi saknar honom inte mindre idag än då, vi saknar honom betydligt mer för varje sak man kommer på att han missar.
Jag har aldrig trott på något som har med religion att göra, aldrig velat sluta mig till att där finns någon annan som skulle bestämma över våra öden och liv, bara för att vi själva inte orkar göra det, men så samtidigt som detta hände så slog det mig – det enda jag vill är att där finns någon som tar hand om Levi nu när vi berövades möjligheten att göra det, att där finns någon som ser till hans bästa och ser till att han har det så bra han kan ha det. Då inser jag hur dubbelmoraliskt det är – jag tror inte på att där finns en gud, men jag vill gärna att han tar hand om min son. Så är det, jag tror inte, men måste jag tro så är det att han åtminstone ska ta hand om Levi nu när han inte gav oss chansen.
Idag är det 48 dagar sedan Levi dog, vi saknar honom inte mindre idag än då, vi saknar honom betydligt mer för varje sak man kommer på att han missar.
fredag 2 mars 2012
Valt en plats åt Levi
Igår var en dag som jag tror vi både sett fram emot och fasat för - det är märkligt hur känslorna förändras och hur man får en vidare syn när ens barn inte finns kvar. Tidigare hade jag aldrig kunnat föreställa mig hur det skulle vara att gå och välja ut en gravplats åt min son, och precis efter att han dött trodde jag aldrig att jag skulle känna så här, men igår var det faktiskt skönt att få gå iväg och välja en plats där Levi skulle få ligga. Det är väl sådant man inte tänker på när man väntar barn - att få välja en plats där barnet ska vila i evighet, men för oss var det viktigt att platsen blev bra, och att det var något som var värdigt Levi.
Vi var också på möte med behandlande läkare för att få provsvaren som vi väntat på. Josefine var säker att det var navelsträngsknuten, eller den äkta knuten, som orsakade Levis död, jag var dock inte lika säker - eller så ville jag inte vara det. Jag hade förhoppningar om att man skulle finna något som vi skulle kunna påverka i nästa graviditet, men Josefine hade helt rätt i sina tankar. De anser att det var den hårda knuten på navelsträngen som orsakade döden, och att det var en död som skedde akut. Risken finns att det inträffar igen, men den är väldigt liten.
Det betyder att vid nästa graviditet så ska vi leva med att veta att samma sak kan hända igen, och vi kan inte göra någonting åt det, även om risken är minimal - jag gissar på att den minimala risken kommer kännas allt annat än minimal när vi väl sitter där.
Något positivt som kommit ur detta är att man får ett annat perspektiv - ett perspektiv som handlar om att ta hand om alla just nu, inte sen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)